Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dekorativ ytverkan

BLEK KOPIA. Leander Engströms "Liggande modell med päron och ros" (1913). Foto: Lars Engelhardt

Therese Bohman ser de svenska Matisse-eleverna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Waldermarsudde, Stockholm

Till 15/2-2015

Att de svenska Matisseeleverna har fått en så framträdande ställning i svensk konsthistorieskrivning är egentligen bisarrt. Mellan 1908 och 1911 undervisade Henri Matisse ett antal elever vid en öppen akademi i Paris. En stor del av eleverna var svenskar, och de har i hög grad kommit att definiera modernismen och dess genombrott i Sverige: Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Leander Engström, Einar Jolin, Nils Dardel.

Deras måleri - som i vissa fall är mer än inspirerat av Matisse - är dekorativt, med starka färger och kraftfullt uttryck som alldeles säkert kändes fantastiskt modernt när det var nytt. Och i det allmänna medvetandet har det förblivit så: modernismen är fortfarande modern och därmed full av positiva konnotationer här i världens modernaste land.

Ett gäng mycket unga människor (Isaac Grünewald var 19 när han började vid Académie Matisse), som på ett ofta ytterst osjälvständigt sätt kopierade ett manér från en mer känd konstnär, kom alltså genom detta att definiera en ny era. Men kanske är det inte så konstigt. Den ängsliga beundran inför - och okritiska tillägnandet av - utländska trender måste sägas vara typisk svensk.

När nu Waldemarsudde visar svenska (och några norska) elever till Matisse är det överlag en trevlig utställning. Säkert blir den en succé. De modellstudier som Matisse insisterade på att hans elever ägnade sig åt täcker en hel vägg, det är mycket vackert. Man har dessutom kompletterat måleriet med konsthantverk, främst den keramik som Arthur C:son Percy gjorde för Gefle porslinsfabrik. Där blir det tydligt hur bra det ytmässigt dekorativa i Matisses estetik gör sig i sådana sammanhang: det är verkligen snyggt, på ett sätt jag har lättare att ha fördragsamhet med när det rör sig om en tallrik än om något som gör anspråk på att vara konst.

För måleriet, särskilt av det så omtyckta paret Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, är dekorativt på ett sätt som inte lämnar några avtryck i själen överhuvudtaget. Kanske har det med min själ att göra. Men de verk på Inspiration Matisse! som påminner minst om Matisse är helt klart de intressantaste. Som norske Jean Heiberg, vars "Orkidéer" från 1917 är bland det bästa på utställningen: ett porträtt av en kortklippt kvinna i rött. Hela bilden är tung och sensuell, laddad med något jag tycker så ofta saknas i de plattare, glättigare verken av många av svenskarna: en uppdriven känslighet, och en kraftfullhet som inte bara är ett manér.