Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Deckarens korsett

Foto: Sofia Runarsdotter

Nils Schwartz om en bra roman som tappar andan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

IA GENBERG

"Sent farväl"

Weyler, 180 s.

I nio av tio kriminalromaner är intrigen allt och berättelsen bara den transportsträcka som behövs för att knyta ihop trådarna. Med Ia Genbergs andra roman "Sent farväl" förhåller det sig tvärtom. Genberg har någonting att berätta och vet hur hon ska göra det - hon är en driven stilist, med kommatecknen som rytmiskt markerande taktslag. Tyvärr har hon frestats att hänga upp intrigen på en kriminalgåta, vilken har den hämmande effekten hos en stödkorsett.

Tonårsväninnorna Mia och Mari, som en gång hängde ihop i torrt och vått, kommer ifrån varandra och har knappt setts på 20 år, när Mia - romanens berättarjag - en dag ser Marias dödsannons i tidningen.

Hon beslutar att gå på begravningen, där hon av Marias man får veta att dödsorsaken inte var sjukdom utan en trafikolycka, och av en närvarande polisman upplyses om att olyckan är under utredning, eftersom det finns ett vittne som hävdar att Maria blivit knuffad.

 

Mia får av polismannen tillgång till Marias ungdomsdagböcker samt inleder en kärleksrelation med honom. Med hjälp av dagböckerna rekapitulerar hon åren med väninnan. Det är en högst läsvärd tillbakablick med stark tidsfärg från början av 90-talet. Så långt är allt väl, Genberg kunde gärna ha byggt ut berättelsen ytterligare. Men så är det den där kriminalgåtan, den måste ju få en lösning. Stödkorsetten snöras åt, och berättelsen tappar både farten och rytmen.

Det är synd. Kriminalromaner finns det hur många som helst, goda berättartalanger är mera sällsynta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!