Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Deckare eller dikt – motivet är detsamma

Kristian Lundberg.Foto: CAROLINE ANDERSSON / ELLERSTRÖMS
”Låt oss förvandlas".
"De som skall dö".
Maria Edström är medarbetare på Expressens kultursida.Foto: OLLE SPORRONG

Oavsett genre kretsar Kristian Lundbergs författarskap kring ett slitet Malmö och tvivlet som metod. Maria Edström läser "Låt oss förvandlas" och "De som ska dö" och hittar likheter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Kristian Lundberg har i boken ”Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du” (2015) beskrivit hur han sätter sig ner för att skriva en dikt men i stället blir det en deckare, tänker han sig poetik slutar det i självbiografisk prosa. 

Nu läggs såväl en ny diktsamling som en ny deckare till Lundbergs samlade produktion. Och om hans ”body of work”, kan liknas vid just en kropp där varje genre är en kroppsdel så är hans sätt att skriva det sjungande blodomloppet; en fuga där teman upprepas, varieras, återkommer. 

”Malmö en tidig morgon” är nästan alltid öppning och grundackord. Allt rör sig i denna före detta industristad vid havet som nu är en vidöppen port mot Europa. Fattigdom, modern, sjukdom, missbruk och till slut kärlek bildar en skala av grundtoner från såväl den egna biografin som själva samhällskroppen – inte minst i genombrottsboken ”Yarden” från 2009. 

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Kristian Lundberg är bäst när han inte undervisar

Gängskjutningar och våldtäkter

I den nya diktsamlingen ”Låt oss förvandlas”, så vacker och skenbart enkel, heter det: 

”vi är för en kort stund varken levande eller döda / kanske mer som lyktbärare rör vi oss fram genom den / täta natt som min mor ställer fram”. 

Dikterna rör sig i utrymmet mellan de levande och de döda och tycks närmast samtala med ”De som ska dö” – femte delen i Malmö-sviten om polisen Nils Forsberg. Denna imponerande krönika över tidens sår: barnflyktingar, trafficking-offer, serievåldtäkter, bombdåd – och nu om det som kallas ”gängskjutningar”. Och överallt denna död.

Lundberg har sviten igenom skildrat stadens skuggor med poetisk verkshöjd, men analysen är krasst ekonomisk: följ pengarna och marknaden, det handlar om de som har och de som inte har. 

”Du vill ha det. Äga det. Vara i det.” 

Och när maktstrukturerna ändrats: 

”En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Den höga smällen ljuder. Du är död. En i högen.” 

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Kristian Lundbergs roman är djupt gripande

Alkoholism

Nils Forsberg sitter hemma i lägenheten i Kirseberg, ”asnitad”, avskedad för vilken gång i ordningen och återfall är bara förnamnet. Sorgen över alla döda under ett yrkesliv är närmast outhärdlig hos denna drickande polis. 

Men diktens ”de döda skall befolka dikterna jag skriver / De döda ska ges tillträde till diktens alla fördolda platser” adresserar Forsbergs vilja att trots allt inte helt släppa utredningen. 

Han vägrar dessutom att förlika sig med att orättvisan, den sociala determinismen styr – han vill tro att Guds nåd är ”en variabel som plötsligt kunde ändra hela spelet”.  

Den kristna idén om nåden är stark hos Kristian Lundberg, men jag uppfattar ändå tvivlet som motorn i hans författande. Att det är i själva skrivandet som världen blir till och skapar ett fäste, ett rum – där vi kan leva med våra döda. 

Som det heter i ”Låt oss förvandlas”: 

”Detta är en dikt / Detta är ett hus vi bygger tillsammans.” 

 

 

LYRIK

KRISTIAN LUNDBERG

Låt oss förvandlas

Ellerströms, 104 s.

 

DECKARE

KRISTIAN LUNDBERG

De som ska dö

Bladh by Bladh, 348 s.

 

Maria Edström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.