Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Debatten har fått kortslutning – topplocket har rykt

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Foto: OLLE SPORRONG
Sven Anders Johansson har skrivit "Det cyniska tillståndet Foto: Marlene Jonsson
Sven Anders Johanssons "Det cyniska tillståndet" Foto: Glänta
Antisthenes, en av medlemmarna i kretsen kring Sokrates, som grundade Kyniska skolan efter Sokrates avrättning år 399 f.Kr. Foto: Marie-Lan Nguyen (2009) CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index
Sven Anders Johansson använder sig av så vitt skilda källor som Carolas flyktinghjälp, Pasolinis dikter och Tone Schunnessons "Tripprapporter". Foto: CHRISTER WAHLGREN / KVP/ EXPRESSEN

Vill du göra gott, eller slöjdar du bara på din egen självbild?

Martina Montelius läser en bok om cynismen som lurar bakom varje träd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Ordet “cynisk” härrör från “kynisk” - ett begrepp som tros ha myntats av Antisthenes, en av medlemmarna i kretsen kring Sokrates, som grundade Kyniska skolan efter Sokrates avrättning år 399 f.Kr. 

Kynismen handlade om att leva i frihet från alla sinnliga njutningar, och uppnå lycka genom självbehärskning. 

Kanske är det just självbehärskningen som är spången från kynismen till våra dagars cynism, som inte känner någon tillit till människans eventuella godhet – som till och med avvisar begreppet “god” som täcknamn för hyckleri. 

Vi ser den bakom varje träd i den politiska debatten i dag; misstanken att den som vill göra gott i själva verket endast slöjdar på sin egen självbild, och använder de goda handlingarnas mottagare som statister i teaterföreställningen om det egna jaget. 

Vi ser det i västvärldens sedan decennier allt tydligare bild av individualismen som allena saliggörande, på bekostnad av kollektivets möjligheter. Inte minst ser vi cynismen ta rygg på solidariteten, och börja kalla den naiv, i takt med att de mest utsatta delarna av världen kryper allt närmare inpå de mest privilegierade. 

Sven Anders Johansson skriver om tiggare

I litteraturprofessor Sven Anders Johanssons personligt hållna essädagbok “Det cyniska tillståndet” får vi redan från början de mest närliggande exemplen uppradade: de tiggande människorna utanför varje affär i EU-länderna, och givetvis de senaste årens flyktingströmmar till Europa. 

 

LÄS MER – Martina Montelius om värmeböljan: Varför kan vi inte göra det bästa av den tid vi har?

 

Hur långt är de mätta beredda att gå i sin vilja att dela med sig? Kanske inte så långt, ändå. Högerpopulismen vinner mark likt en skogsbrand i alla de rikaste länderna, från USA via Mellaneuropa och ända upp i lilla vänliga Sverige, historiskt världens mest varmhjärtade kylskåp. 

Johansson för samhällsdebatten tillbaka in i de minsta mikroberna av mänskligt medvetande. En individ är ett subjekt. Subjektet behöver ett objekt. 

Detta objekt rör sig med ljusets hastighet mellan att vara ett eget subjekt och att vara projektionsyta för det andra subjektets inre verklighet. 

När jag ser en annan människa fattar mitt medvetande en mängd beslut innan jag hinner påbörja en medveten tankeprocess. 

En vän, hundägare, berättar för mig om en annan hundägare hon brukar möta under sina promenader. En kvinna. Kanske några och sextio. Hon ser inte ut som den typiska kvinnan i denna åldersgrupp. Hon har färgat hår och kläder som inte liknar generationskamraternas. Tre hundar har hon, den äldsta och vänligaste på långt håll igenkännbar som typisk kamphund. En vinterdag dras kvinnan omkull av sin ivrigaste hund, och skadar höften så illa att hon inte förmår resa sig i halkan. Hon kan bara ligga där. 

Medmänniska efter medmänniska passerar utan minsta ansats att hjälpa henne upp. När hon återberättar historien för min vän framkastar hon teorin att hon skulle ha fått hjälp om hon sett annorlunda ut. Kvinnan får hasa hela vägen hem i liggande ställning med sina hundar. 

Är jag en naiv godhetsknarkare?

Förut ville “alla” hjälpa barn. Åtminstone det. Nu svämmar internet över av nya frågeställningar: är barnen verkligen barn? Eller: är det inte egentligen föräldrarnas fel om barn drunknar i Medelhavet eller skiljs från sina föräldrar och sätts i bur vid Mexikos gräns mot USA? Mina egna åsikter i dessa och närliggande frågor har varit desamma sedan jag började reflektera över dem, men de senaste tio åren har de bytt position i omvärlden, från att ha varit konsensus till att ur vissa perspektiv närma sig det extrema. Tycker jag fortfarande att vi ska släppa in flyktingar och ge pengar till tiggande människor? Ja. I går var jag en del av majoriteten. I dag är jag en naiv godhetsknarkare. Så hisnande snabbt förändras det offentliga samtalet – på samma gång som det hela tiden, sedan före Sokrates, handlar om samma grundläggande principstrid mellan polerna cynism och idealism. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Jag vill inte ha din feminism, Ebba Witt-Brattström 

 

Från Carola till Adorno

Johanssons bok är ett litet mirakel. Som intellektuell landvinning mycket sällsynt. I stället för att förhålla sig till upptrampade litterära eller akademiska kostigar skapar han en egen form någonstans mellan forskning och automatisk skrift. Tankegodset hämtas ur så vitt skilda källor som Carolas flyktinghjälp, Pasolinis dikter, Tone Schunnessons "Tripprapporter" och Adornos negativa dialektik. 

Jag vill kalla boken för en publicerad anteckningsbok, med samma tvära kast i formspråket. Ett kapitel kan röra sig på högsta tänkbara filosofiska abstraktionsnivå, och nästa vara en återgiven eller drömd dialog om varför man överhuvudtaget ska sitta och pilla med en bok om cynism som nästan ingen kommer att läsa. Och jag finner själv ny mening i att skriva bokrecensioner: kanske lyckas jag förmedla några läsare till boken, och därmed till en omstart av vårt tänkande kring cynismen, dess motsats och allt pågående intellektuellt arbete. 

Debatten har fått kortslutning – topplocket har rykt

Allt oftare tänker jag att den offentliga debatten om moral, ansvar, aktivism, katastrofer och samhällsekonomi har fått kortslutning. Topplocket har rykt. Sanningen är upplöst i atomer och sätts samman på alla möjliga disparata vis av privata tomtefabriker i hemmen, på redaktionerna, i grupperingar världen över. 

Tankarna har rusat så fort under så lång tid att de blivit överhettade, med resultatet att den ena stundande apokalypsen efter den andra målas upp, samtidigt som världen verkligen på många håll brinner. 

Det är bara det att den alltid har brunnit, och alltid stått att rädda. Men jag tror att vi behöver dra i en intellektuell nödbroms, börja om, och läsa en gediget genomtänkt bok, med varje sida intäckt av absolut nödvändiga frågor. 

 

SAKPROSA

Sven Anders Johansson

Det cyniska tillståndet 

Glänta Produktion

150 s.

 

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad".  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!