Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Debatt: Kritiskt kretslopp

Problemet är att författare skriver som kritiker, menar Jesper Högström.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En av mina vänners käraste föreställningar är att kulturvärlden är en liten, inpyrd Big Brother-variant, där folk antingen planerar nya oförrätter mot varandra eller vårdar minnet av de gamla. Jag hatar att göra folk besvikna, så det var med visst vemod jag viftade bort deras farhågor, när jag efter många år som bokrecensent själv skulle ge ut en roman. Nej, jag tänkte inte ge ut den under pseudonym. Nej, jag trodde inte att någon kränkt författare skulle hämnas. Det var en vacker tanke, men det gick helt enkelt inte till på det viset. Jag hade inte behövt oroa mig. En av de första recensioner jag fick ögonen på var skriven av en författare som jag (i, det måste erkännas, våldsamma ordalag) själv hade sågat för sådär en fyra år sen. Författaren hade firat stora framgångar sedan dess, men det hindrade honom inte från att ägna sina 3 000 tecken åt ett passionerat angrepp på min recensionsverksamhet (till vilken romanen sågs som en sorts appendix). Vad drar jag för slutsatser av detta (förutom den, med tanke på mina egna försäljningssiffror, trösterika, att framgångar uppenbarligen inte hindrar någon att ruva på sina oförrätter)? Tja, en är att Tomas Forser har rätt: det uppstår komplikationer när författare fungerar som recensenter. Fast jag kan inte tycka att det är problemet heller: problemet är att författare skriver som kritiker.

Den kvickaste och skarpaste litteraturkritik jag läste i fjol var skriven av författaren Nick Hornby och samlad i boken The polysyllabic spree (recenserad av Andres Lokko i Expressen 3/1). Hornby skriver med den lediga prestigelöshet som bara en hängiven yrkesman kan ha; ingen distans, inga teorier, bara en stor kärlek till böcker och hur de funkar. Den svenske kritikerförfattaren, däremot, brukar se ut som Steve Sem-Sandberg och skriva böcker som är en sorts extended versions av kulturartiklar till att börja med, och som därför lätt låter sig översättas till kulturartiklar tillbaka. Så har det varit sedan Krisgänget på åttiotalet (säkert tidigare också, men det är så långt tillbaka jag minns): författaren skriver en bok som egentligen är kritik, kritikern berömmer boken, för att den legitimerar hans roll som uttolkare och får honom att känna sig viktig. Det är ett slutet kretslopp, där jobbet blir lätt för alla inblandade (den här debatten är en typisk del av det).  Man får en hel litteratur smittad av kritikens garderade, intellektuella, problematiserande klimat och företeelser som den svenska poesin uppstår, en som inte hade kunnat existera om det inte fanns uttolkare som kunde sufflera med artiklar om sprickor, skikt och brottytor. Men problemet är inte att författare skriver kritik; problemet är att både författare och kritiker har läst litteraturvetenskap. Recensenter kan få ha hur mycket stipendiepengar de vill, så vitt mig anbelangar, men frågan är om de borde få ha några akademiska poäng.