De sovjetiska affischerna är fantastiska

Georgij och Vladimir Stenberg, "Storstadssymfoni", 1929.
Foto: Liljevalchs
Georgij och Vladimir Stenberg, "Förrädaren", 1929.
Foto: Liljevalchs
Hynek Pallas.
Foto: OLLE SPORRONG

Det ryska avantgarde som frodades under 1920-talet är unikt i sitt slag.

Hynek Pallas ser en fantastisk affischutställning på Liljevalchs i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. Mycket kan man säga om den ryska revolutionen 1917. Men det decennium som följde innebar en så entusiastisk konstexplosion att verken än i dag vibrerar av utopiska drömmar. Under jubileumsåret 2017 syntes de på flera internationella utställningar, men ofta med en bredd som innebar att djupet blev lidande. Jag blir därför lika hänförd på Liljevalchs i Stockholms utställning med sovjetisk affischkonst som jag blev på den gigantiska revolutionsexposé Royal Academy visade i London förra våren. 

Affischer hade nämligen en särställning i det sovjetiska 1920-talet. En stor del av folket var analfabeter som skulle bildas under den ”nya ekonomiska politiken” (en tillfällig kompromiss med kapitalism). Verktygen var grafisk design och film. Stående inför de hundratals affischer som fyller Liljevalchs kan besökaren därför uppleva hur den nya tiden slog emot en Moskvabo i vardagen. 

Melevitj, Eisenstein och El Lisitskij

Att konstnärer såg det massproducerade uttrycket som möjlighet märks på signaturerna: Kazimir Malevitj, Aleksander Rodtjenko, El Lisitskij. Dåtidens mest produktiva duo var dock bröderna Vladimir och Georgij Stenberg. Med över 300 filmaffischer på tio år dominerar de även här.

Bröderna (som ställdes ut på Kulturhuset 1999) signerade sig ”2 Stenberg 2” och började karriären som konstruktivistiska scenografer. Som affischmakare fokuserade de, i likhet med kollegorna, inte på filmstjärnor utan på teman och den montageteknik som regissörerna Lev Kuleshov och Sergej Eisenstein utvecklade. De blandade expressiv lekfullhet, fotografiska ansikten, egenartade färgkompositioner som lockar ögat och former som för tankarna till urban arkitektur. I en komposition för dokumentären ”Det elfte året” (1928), som avhandlar landvinningar sedan oktoberrevolutionen, reflekteras maskiner och folkmassor som fotokollage i en mans glasögon. 

Men de förstod också att driva med Hollywoodstjärnan som massvara: mönstret i en kostym på affischen för ”The General” (1929) utgörs av den repeterade texten BUSTER KEATON. Apropå repetition så finns här flera varianter till filmerna ”Oktober” och ”Pansarkryssaren Potemkin”. Läckert – men också en påminnelse om att konst var propaganda och att partiet hade åsikter om vad som skulle synas mest. 

Nikolaj Prusakov, "Eldens man" och Georgij och Vladimir Stenberg, "Mannen med filmkameran", bägge från 1929.
Foto: Liljevalchs

Vladimir Majakovskij

Samlingen på Liljevalchs är unik även för den som har sett en del. När kuratorn Michael Stenberg undersökte släktskap med de ryska bröderna (de hade en svensk far) så mötte han den nu avlidne samlaren Ruki Matsumoto. Affischer skapades på dåligt papper som ofta återanvändes. En bruksvara som det är otroligt att se i det fina skick Matsumoto bevarat dem i. Och inte bara det: titta noga på klipp- och klistra-skarvarna i fotokollaget som utgör pipröken på ”Kommunardpipan” (1929), en av historiens mest beundrade filmaffischer, så förstår du nivån. Det är Anatolij Belskijs originalteckning som hänger här. 

Halvvägs genom konsthallen, framför mjuka fåtöljer, visas Dziga Vertovs ”Mannen med filmkameran” (1929) på duk. Kanske det verk som bäst fångar erans modernitet – en experimentfilm om stadsliv där kameran är huvudperson. Utställningen avslutas med en annan sensation, El Lisitskijs litografier till Majakovskijs bok ”För rösten” från 1923 – en syntes mellan poesi, typografi och futuristisk bildkonst. 

Det är mer Leni Riefenstahl än barrikad.

En invändning har jag ändå, mot det sätt som Liljevalchs vill förankra utställningen. ”Varför presentera sovjetiska affischkonst från 1920- och 1930-tal hösten 2018 här på Liljevalchs?” skriver konsthallschefen Mårten Castenfors. Han svarar att den kan ”ses som en uppmaning att det åter är viktigt att ställa sig på barrikaderna och aldrig kompromissa med vad som sägs, skrivs och visas”. Men under 1920-talet understöddes just dessa konstnärer av partiet – de hade medvind. 

Ett prov på kompromiss är istället vad som skedde med Vladimir Stenberg, en av utställningens huvudfigurer. Efter det att Stalin snöpt avantgardet blev Vladimir propagandamakare åt regimen. Det djärva grafiska uttrycket förbyttes i slagord och devota Stalin-porträtt mot bakgrund av röda fanor. Det är mer Leni Riefenstahl än barrikad. 

Visst finns lärdomar att dra av post-revolutionär konst i diktaturer – men de är varken enkla eller smakfulla nog att utan vidare kontext översättas till vår tids ”barrikader”. 

Om det ens ska behövas för att rättfärdiga en fantastisk utställning. 


KONST

SOVJETISK AFFISCHKONST

Liljevalchs i Stockholm

Till 6/1



Hynek Pallas är filmvetare och medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med boken ”Ex. Migrationsmemoar 1977–2018”.


I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Den här veckan intervjuar Karin Olsson konstnären Elisabeth Ohlson Wallin om 20 årsfirande utställningen "Ecce homo".