Eric Schüldt är journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: MELI PETERSSON ELLAFI
Eric Schüldt är journalist och medarbetare på Expressens kultursida.  Foto: MELI PETERSSON ELLAFI

De släckta facklorna kan tändas igen i hemlighet

Publicerad

Det finns en inre hemlig längtan som det kan vara svårt att finna ett språk för.

Eric Schüldt berättar om en enkel gåva som denna höst kom förändra hans liv.

ESSÄ | UPPVAKNANDE. Det ligger ett litet blått häfte på mitt skrivbord. Jag fick det som gåva efter ett föredrag jag höll på en konferens förra helgen. Det är en sådan där sak man tar emot, tackar och säger att man ska läsa, men sanningen är förstås att det redan finns en hög med böcker bredvid datorn där hemma, tiden räcker inte till och presenten förvandlas snabbt till dåligt samvete. 

Men kanske var det titeln på häftet som gjorde att det blev annorlunda den här gången. Fem ord, ett kommatecken. Ord som handlade om eld, som hade med längtan att göra, en sådan där intensiv, ostoppbar längtan som man kan få kontakt med när man varit ensam eller väldigt ledsen under en lång tid. Och det går inte att värja sig. Det är en skrämmande glädje som säger att jag måste förändra mitt liv, kanske redan i morgon, jag måste lämna allt, bli en annan, det spelar ingen roll vad det får för konsekvenser. 

 

Fylke och Mumindalen

Plötsligt var jag åtta år igen. För visst talade orden på det blå häftet om samma sak som hände när jag tog mina första steg in i litteraturens värld. Allting flammade upp och böckerna från barnavdelningen på biblioteket nere vid Sveavägen blev portaler till okända världar. Det var samma skrämmande längtan. Jag ville försvinna, till Fylke, till Mumindalen, till snölandskapet som bredde ut sig bortom den stora garderoben som C.S. Lewis skrev om. Det var mitt riktiga hem. Där bar jag mitt riktiga namn. Där fanns det riktiga livet. 

Fem ord. Tänk att det kan vara så enkelt. Det känns förbjudet. Orden talar om något som pågått inom mig under lång tid. Jag är på väg, men vet inte vart. Och nu ligger det blå häftet där på mitt skrivbord, också det ett slags tecken, för de knappt hundra sidorna är ett vittnesmål om vad som händer när man bryter upp.

Hon är kanske mest känd för översättningen av Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt", men det blå häftet handlar om något djupt personligt. Det är tankar och iakttagelser nedtecknade av författaren och akademiledamoten Gunnel Vallquist. Klarhet och kärvhet om vartannat, som tonerna i Arv Pärts stora botgöringskanon, tyngd, mörker och smärta, det är en vandring genom kolsvarta nätter. Hur länge ska mörkret vara? skriver hon. Hur länge dröjer det innan ett fönster slås upp mot oändligheten, mot ljusets väldighet?

Det hon talar om är den andliga erfarenheten. Den som kan kasta in människan i ensamhetens mörker. 

Gunnel Vallquist.Foto: LARS EPSTEIN / PRESSENS BILD DN

Gunnel Vallquist och elden

Gunnel Vallquist skriver att hon längtar efter eld, den flamma som hon förknippar med det främmande, självlysande hjärta som hon känt bulta längst inne i själen. Och det är oerhört, jag kan inte förstå det, men hon berättar då också om mitt liv. Hon sätter ord på det som jag inte haft något språk för, men som har genomsyrat varje dag i mitt liv de senaste åren. Det hon har längtat efter har jag också sökt. Något i ögonvrån, en oväntad ton i musiken, eller plötslig eldskrift i lyriken, det där som kom i tonåren, Edith Södergran, Bruno K. Öijer, Pär Lagerkvist, Ann Jäderlund och Tua Forsström, särskilt när hon skrev att allt var lätt som ett skal, det mörknade, hon var inte fäst vid något. Ja, tänk om det är sant det som Tomas Tranströmer talar om i sin mest kända dikt, valv efter valv, fast försvinnande i ett allt större mörker, likt mörkret under påsknatten som skulle vara utan slut om inte en svag eld plötsligt börjat brinna.

Det blå häftet, kanske är det nu jag blir vuxen, kanske är det här nästa steg, det som jag länge tvekat inför, som om att stå framför garderoben som leder till Narnia, fast helt verkligt. Går jag in där kanske jag blir en annan, och kanske kan jag inte komma tillbaka. 

Kanske är det nu jag blir vuxen, kanske är det här nästa steg.

Samtidigt är det ju just det här jag letat efter under så lång tid. Spår av eld. Det är vad som funnits i botten av frågorna i intervjuerna jag gjort, de där frågorna som nästan kommit av sig självt och som förvånat även mig. De har kunnat låta konkreta, handlat om tro och tvivel, om religiositet och omvändelse, men där bakom fanns bara en enda fråga som ställdes om och om igen på ett nästan förtvivlat sätt. Har du också sett elden? 

Johannes Anyuru.Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN

Johannes Anyuru i Göteborg

En föraning av den här insikten fick jag redan i början av hösten. Jag hade ett samtal med Johannes Anyuru i en kyrka i Göteborg i samband med bokmässan. Han berättade återigen om sin långa väg till Gud, hur han under flera år brottats med en återkommande fråga. Finns det någon sanning? Det måste finnas någon sanning! Han hade till sist prövat det ofattbara, det som för en utomstående kan verka vara på gränsen till galenskap. Han hade bett om ett tecken, att Gud skulle visa sig, eller i alla fall visa något. Och undret hade skett, fast kanske blev det bara synligt nu i efterhand när hela hans väg blivit tydlig. Det var en resa till Spanien, han hade stigit in i en moské och sen dess var allt förändrat. 

Medan Johannes Anyuru berättade om sitt liv, insåg jag att hans vandring liknande min. Fast inte på så sätt att min väg ledde in i hans religion, utan snarare att jag fick en känsla att vi båda försökt sträcka oss efter det som ligger bortom poesin och bortom musiken, det där som egentligen inte går att prata om, men som ändå kanske är källan till allt. 

 

Ingemar Hedenius vann

Hur länge ska mörkret vara? Gunnel Vallquist brottades med frågan vid mitten av 1950-talet. Kanske var det här den tidpunkt i den svenska historien då det ändå varit som allra svårast att antyda en andlig erfarenhet. Världen hade blivit modern och inom de intellektuella kretsarna hade statskyrkan förlorat på knockout mot Ingemar Hedenius redan i första ronden. Så oförnuftiga de gamla skrifterna nu framstod, så fyllda av vidskepelse och falskhet, vi vet ju att den som försöker gå på vattnet kommer att sjunka, att de döda är borta för evigt och att två fiskar knappt räcker till en middag för tre. 

Idag har nästan 70 år passerat. Men mycket har inte ändrats. Det mörker som Gunnel Vallquist skriver om, det har jag också känt. Kanske är mörkret den avförtrollade världen där inte bara myten är död, utan där även poesin, musiken och litteraturen snart förlorat sin kraft. Givetvis inte i människors hjärtan, då den personliga konstupplevelsen aldrig kan sekulariseras fullt ut, det kommer alltid finnas ett förtrollande ögonblick varje gång en bok öppnas. Jag tänker snarare på språket för att beskriva mötet med konsten, det som är kultursidans eller offentlighetens språk där nyttoaspekt och maktanalys långsamt letar sig in mellan orden och bryter sönder dem inifrån. Mörker blir då depression, eld endast uppror och mystik inget annat än förvirring.

 

LÄS MER - Eric Schüldt viskar några hemligheter som han har lärt av Arvo Pärt 

Pär Lagerkvists "Aftonland"

I grunden är därför min längtan romantisk. Jag tror på natten, jag tror att de släckta facklor som Pär Lagerkvist skriver om i "Aftonland" kan tändas igen, men det måste ske i hemlighet, på bortglömda platser i mörkret. Jag tror på naturen, att den talar till oss på ett okänt språk, jag tror att det är den gränslöshet som skrämt människan i alla tider. Jag tror på tystnaden, den som profeten Elia upplevde på berget Horeb. Jag tror att det i den tystnaden kan finnas en stilla susning som säger samma sak som Gunnel Vallquist har försökt förklara i det blå häftet på mitt skrivbord.

Kanske handlar det om att ligga vaken ensam i natten. Livet ter sig omöjligt, jag är försänkt i en klibbig ångest och till slut finns det ingen annan utväg än att be. Jag kommer inte från någon religiös tradition, så mina ord blir tafatta och bristfälliga. Länge trodde jag att de var alldeles för personliga för att någonsin berätta om, men så slog jag upp det blå häftet och där fanns orden redan.

Leonard Cohen.Foto: AARON HARRIS / AP TT NYHETSBYRÅN

Leonard Cohen ropar

Det är pingst i Rom år 1956. Fönstret har öppnats på vid gavel. Gunnel Vallquist skriver om det oerhörda. Hon har blivit genomskinlig, allt är lätt, ett lysande hjärta bultar i kroppen, och visst är det märkligt för i låten "You want it darker" från Leonard Cohens sista skiva så ropar han med samma kraft som hon, men på ett annat språk. I Leonard Cohens värld blev det slutpunkten på en livsvandring. Han var tillbaka där allt började. Han hörde rösten som en gång kallade på Abraham. Och hans svar kom nu på hebreiska – hineni – jag är redo.

Inte samma ord, men samma innebörd finns i det som jag längtat efter i så många år men aldrig haft ett språk för. Nu skriver Gunnel Vallquist ned min hemlighet, som också var min bön, det som jag ännu inte förstår innebörden av, men som jag vet är sant. 

Det är pingst år 1956 och orden i hennes anteckningsbok blev till slut titeln som pryder det blå häftet. 

Herre, låt mig få brinna.

 

Eric Schüldt är journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Han programleder "Text och musik" i P2, podcasten "60 minuter" i Expressen, samt "Idévärlden" i SVT.

 

LYSSNA: Eric Schüldt möter Johannes Anyuru: Jag fann skönheten och ljuset i islam

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag