Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De ser klart på troll och sverigevänner

Foto: 1.0.21 20E
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG

En alldeles för lång alldeles för grov podcast.

Gunilla Brodrej hyllar och sörjer ”Haveristerna”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I ett samhällsklimat där högern blivit populister och vänstern tappat gnistan får jag hopp om livet av människor som är så livligt engagerade för rättvisa, välfärd och solidaritet att grodorna fullkomligt sprutar ur deras munnar. För så är det med podcasten ”Haveristerna”. De rasar. Inte sällan skäller de på fyllan.

Det är så tillfredsställande att höra en oborstad dalmas (Henrik Johansson en av dem som grundade sajten ”Inte rasist men”) tappa det helt mot människor som förtjänar det. Det som förenar poddens samtalsämnen och granskningar är kritiken mot orättfärdigheter och rasism, hyckleri och lögner i offentligheten. De kan se klart på troll och ”sverigevänner”. De ser igenom nätaktivism, tillrättalagda uppdateringar på Instagram och grinande grupper på Facebook. 

Som Henrik Johansson säger i nåt av avsnitten: ”Det behövs en kaxigare vänster”. Verkligen! Och ”Haveristerna” är vänster, men drar till sig lyssnare från höger. Man kan ha nöje av deras ranter oavsett politisk tillhörighet. 

Häromsistens nagelfor de ett avsnitt av en annan podcast (”Dekonstruktiv kritik”) där Aron Flam gav fritt spelrum åt Alexander Bards antifeministiska svada. Ingen gör det där. Letar i i poddar, bloggar och sociala medier som de. Håller upp fynden i skoningslöst lysrörsljus.

Folk som ljuger på Instagram är en favorit.

Och efter att ha hört skällsorden ”horunge” och ”kukhuvud” och ”efterbliven” så många gånger börjar jag bli immun mot invektiven. Vilket beror på den synnerligen gedigna researchen och det journalistiska fotarbetet. Samt deras omutliga krav på belägg oavsett politisk färg och vem det än är som påstår saker och ting. Folk som ljuger på Instagram är en favorit.

Omfattningen på avsnitten överstiger inte sällan två timmar. Ibland håller de på så länge att en av deltagarna somnar. Men det går ju, som de säger själva, att dela upp lyssningen. Som när Myra Åhbeck Öhrman (debattör och föreläsare) och Axel Luo Öhman (it-konsult) strimlar sönder ”nackamammisarna” bakom gruppen ”Porrfri barndom” eller när Henrik Johansson faktakollar Linnéa Claesons krönikor och föreläsningar. Grottar ner sig i turerna kring Gardets. Skämtar grovt. Tar avstånd. De kunde gärna fortsätta en timme till. 

Tyvärr har mitt intresse dalat den sista tiden. En av deltagarna, initiativtagaren Myra Åhbeck Öhrman (sedermera och ibland skribent på denna sida), har nämligen hoppat av efter 80 avsnitt och tar sin specifika kunskap om prostitution, ”sverjisar” och nät-troll med sig. Hennes skepsis gentemot de andra har dessutom varit ett salt. Dynamiken perfekt. En ersättare har kommit, hon är säkert bra. Men det är som att ens hund har dött. Det är inte dags för en ny valp riktigt än. Det kanske kommer.

 

 

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur. Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.