Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De saligas ängder

Arkaisk blomsteräng? "Untitled", av Håkan Rehnberg.Foto: Foto:Prallan Allsten /Moderna Mu

Håkan Rehnbergs utställning på Moderna museet går i Orfeus och Eurydikes spår.

Nils Forsberg ser en lysande konstnärlig grundforskning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hon sprang där bland blommorna på en äng när hon plötsligt blev biten av en orm och hämtades ner till dödsriket. Han visste först inte vad han skulle ta sig till, för han älskade henne så högt. Han insåg att han var tvungen att få henne tillbaka.

Eftersom han var mästersångaren från Thrakien så lyckades han att med sin konst beveka underjordens makter att få hämta sin älskade åter till ljuset och livet. Villkoret var bara att inte titta på henne förrän de var uppe igen. Men det klarade han inte, han var tvungen att vända sig mot henne och hon föll tillbaka till skuggorna, definitivt.

Myten om Orfeus och Eurydike handlar om konst. Om den måttlösa ansatsen, om att väcka det döda till liv, om att göra det omöjliga. Man förstår att Orfeus inte kommer att lyckas, att han är tvungen att vända sig om och för konstens skull offra det som konsten hämtade kraft och näring ur.

Håkan Rehnberg har i över 30 år sysslat med den här ansatsen i sin konst. Inte bokstavligen, eller som någon romantiskt utlevande orfeusgestalt, utan på ett sakligt och filosofiskt plan. Rehnberg bedriver konstnärlig grundforskning, hans måleri tematiserar framträdande och försvinnande i en och samma gest. Det ser enkelt och självklart ut men det är svårt att definiera hans konst utan att stapla paradoxer eller säga vad den inte är. Tre akademiledamöter gör i katalogen sitt yttersta för att sätta ord på den, bäst lyckas Katarina Frostenson genom att skriva poesi.

Utställningen på Moderna museet är omsorgsfullt sammanställd, exakt installerad och helt lysande. Den innehåller målningar från de senaste åren, tillsammans med några strama, tysta, oroande stålskulpturer. Stämningen är stilla och tät, färgskalan går i vitt, grått, svart, magenta och grönt. Ögat letar mönster och hållpunkter och snart börjar man (på tvärs mot Håkan Rehnbergs intentioner, han söker inte det föreställande) se något som liknar upplösta blomsterstilleben.

Eller det avlägsna, dimmiga minnet av en arkaisk blomsteräng, full med rastlöst ringlande former.