Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De omänskliga

Stefan Jonsson.Foto: Anders Wiklund

Torbjörn Elensky om en hänsynslös antirasism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Alltför länge har debatten om hedersvåld förts av infött svenska akademiker och politiker, för vilka frågan främst varit ett sätt att profilera sig som antirasister. En märklig antirasism, som inte tar hänsyn till verkliga människors behov, utan löser upp problematiken i akademisk relativism. En av de envisaste är professor Stefan Jonsson.

I en mycket stark artikel i gårdagens DN (19/8) gick människorättsjuristen Robert Hannah ut och berättade öppet om sin homosexualitet och hur svårt det varit för honom att komma ut, givet hans syrianska bakgrund. Av hänsyn till sin familj har han smugit med sin kärlek.

 

Det är svårt för dem av oss som inte har upplevt hederskultur inifrån att förstå vilket stort steg han tagit, hur smärtsamt och farligt det kan vara för någon att göra det han gjort.

Det är rent deprimerande att lägga Jonssons snustorra inlägg i debatten om hedersvåld (DN 12/8) intill den djupt personliga texten av Robert Hannah, och konstatera att så här ser den akademiska synen på de utsatta ut i dag. En distanserad, instrumentell syn på människor som förmenas rätten att leva sina liv som de själva vill. En syn präglad av teori som till varje pris vill göra den levda erfarenheten till abstraktion och för vilken den egna positionen är viktigast av allt.

 

Jag är själv något av en kulturrelativist. Samma är inte bäst för alla alltid. Däremot finns det ingen anledning att i den akademiska kulturrelativismens namn förmena vissa personer eller grupper den frihet vi andra tar för given. En grundläggande rättighet är rätten att få vara sig själv. Och det är en konkret, mänsklig sak, inte någon akademisk fråga.

Hedersproblematiken äter sig in i själen på de drabbade och påverkar vardagslivet för dessa svenskar som inte tillåts samma personliga frihet som vi andra tar för given. Frågan är mångbottnad, för tillhörigheten till ett visst kulturellt eller religiöst sammanhang skapar också trygghet i en tillvaro som för många ännu präglas av en känsla av främlingskap, trots käcka tillrop om hur lika vi är och att alla sätt att leva är lika bra.

 

Men nej, tyvärr, alla sätt att leva är inte lika bra för alla. För dem som drabbas av hedersförtyck kan livet vara ett helvete, och kärleken är inte en källa till glädje utan ett problem som i förlängningen kan växa till ett hot mot både det egna och den älskades liv.

Ungdomar som inte kan leva öppet hamnar lättare i prostitution och liknande beroendeställningar. Sexuella riskbeteenden är också vanligare bland personer som lever dubbelliv. Givetvis ska ingen tvingas ut ur någon garderob, den typen av aktivism är förlegad och skulle antagligen mest göra skada.

Däremot måste det stå klart att de som väljer att komma ut, med allt vad det innebär av ensamhet, utsatthet, i extremfallen hot om våld från familjen, ovillkorligen måste kunna lita på det svenska samhällets stöd.

Den typen av relativism som Stefan Jonsson står för är direkt människofientlig. Den är ett hot mot alla som kämpar med hedersproblematik, och som behöver kunna lita på allas vårt stöd.

 

Torbjörn Elensky

kulturen@expressen.se

 

Torbjörn Elensky är författare och kritiker.