Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De mystiska skratten skapar en sjuk situation

Jacqueline Hoàng Nguyễn, ”For an epidemic resistance”, 2009/2021.
Foto: Hendrik Zeitler
Hanna Johansson.
Foto: HENRIK JANSSON

Både Borås och Göteborg firar 400 år och det speglas i städernas konstbiennaler. 

Hanna Johansson fångas av hur flera verk på olika sätt rör sig i och över haven. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När ljuden når mig blir jag orolig. Det händer innan jag hunnit förstå vad det är jag hör: en tjugofemkanalig installation av inspelade skratt med avstamp i den mystiska och oförklarliga skrattepidemi som utbröt i Tanganyika 1962.

Ljudet kommer från Jacqueline Hoàng Nguyễns ”For an epidemic resistance” som visas på Borås konstbiennal, där curatorerna Ulrika Flink och Amanprit Sandhu har använt sig av lyssnandet som en slags tematisk utgångspunkt.

Vad skrattar de åt där borta, tänkte jag – mig, kanske? Ja, sådana tankar ska man söka hjälp för, men det är ju på något sorgligt vis en rätt naturlig eller åtminstone vanlig reaktion på att höra andra skratta: en känsla av ensamhet och genans snarare än glädje. När jag går omkring i installationen börjar jag alltså i stället själv skratta, men ett ganska nervöst skratt, ett sådant skratt man skrattar när man befinner sig i en situation som är för sjuk för att hantera, ett sköld-skratt.

Vad skrattar de åt där borta, tänkte jag – mig, kanske?

Med det ångestladdade skrattet som fond visas i rummet intill Salad Hilowles verk ”Passion of remembrance”. Verket delar namn med den långfilm av Sankofakollektivet som 1986 lade en visuell mosaik över svarta erfarenheter i Storbritannien. Hilowles film skapar på ett liknande vis en poetisk väv där arkivklipp från Tre Kronor, tv-nyheterna och Alice Bah Kuhnke på Disneydags läggs omlott med analogt filmade, ofta förkrossande vackra bilder av naturen, platser, människor som möter betraktarens blick. För mig utgör verket en höjdpunkt på biennalen.

Filipa César, ”Quantum creole”, 2020.
Foto: Hendrik Zeitler

Det gör också Filipa Césars installation och essäfilm ”Quantum creole” på Textilmuseet, där en intrikat handvävningsteknik blir början på en vindlande, rik och oväntad dykning i språk, historia, binär kod och internationell handel. Césars och Hilowles filmer är sinsemellan mycket olika, men de har ett slags sökande och associativt tänkande gemensamt som nästan bara blir möjligt i och genom konst.

I år fyller både Borås och Göteborg båda 400 år. Göteborgsbiennalen förhåller sig på ett mer kritiskt och explicit sätt till stadens jubileum än Borås konstbiennal. Curatorn Lisa Rosendahl, som även gjorde den tionde upplagan 2019, har fortsatt låta biennalens stora ramverk utgöras av stadens förflutna. Särskild emfas ligger på den affärsuppgörelse från 1784 som innebar att Frankrike fick frihamnsrätt på en markbit i Göteborgs hamn (den så kallade Franska tomten, numera Packhusplatsen) i utbyte mot att Sverige övertog det koloniala styret av ön Saint-Barthélemy i Karibien. 

Jessica Warboys, ”Sea Painting, Dunwich”, 2015.

Här behandlas stadens historia inte som en lokal angelägenhet och inte som angenäm PR för Göteborg i dag. Snarare kontextualiseras Göteborg och Sverige i världen, och hamnen blir en plats från vilken man kan blicka ut. 

Spökskeppet i utställningsnamnet anspelar på en annan historisk händelse i Göteborgs barndom, när en dansk fregatt på väg till Karibien förliste utanför västkusten på 1600-talet. Med avstamp i spökskeppet som bild ges utställningen på Röda sten ett slags lyrisk, essäistisk struktur, förankrad i Kooperative für Darstellungspolitiks utställningsarkitektur som anspelar på den förlista fregatten, och med flera verk som på vitt skilda sätt rör sig i och över haven. 

Stillbild från Hira Nabis ”All that perishes at the edge of land”, 2019.
Anna Ling, ”Zostera marina (ålgräs) #2”.
Foto: Karl Larsson

Ibland på ett mycket konkret vis, som i Jessica Warboys ”Sea painting, Atlantic”, där havet blir ett slags medskapare av hennes målningar, eller i Anna Lings serie målningar i tusch baserade på fotografier av ålgräsängar utanför Tjörn. I rummet hörs ibland ljudet av vågor som slår mot stranden: i Hira Nabis videoverk ”All that perishes at the edge of land” arbetar en grupp män med att plocka isär ett koreanskt containerfartyg som anlänt till skeppsbrytargården Gadani i Pakistan. Nabi blandar dokumentära grepp med fiktion och inslag av magisk realism, men det märkligaste och största intrycket gör den helt ofattbara bilden av hur kättingar stora nog för männen att klättra på sliter isär det jättelika skeppet.

Havet blir ett slags medskapare av hennes målningar.

I september tillkommer dubbelt så många konstnärer och utställningsplatser som under biennalens juniupplaga. Den första öppningen är med sin tydliga ram och lilla skala möjlig att famna, vilket på många sätt är tacksamt – men kanske måste gränserna för biennalens premiss också tänjas eller överskridas under den mer omfattande septemberupplagan. Jag är nyfiken på hur det kommer att se ut.


KONST

Borås konstbiennal

Deep listening for longing

Till 26/9


Göteborgs internationella konstbiennal, del 1

The ghost ship and the sea change

Till 21/11


Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 



Lyssna på Expressens mediepodd ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=85450&country_iso=se

PAPARAZZI. Dominika Peczynski gästar Expressen mediepodd och pratar om Stoppa Pressarna, Bolibompadrakens ”knarkiga fnitter” och TV4:s censur av megahiten.