Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De krossar oss som löss under sina träskor

Daniel Sjölin. Foto: Oller Sporrong
Landslaget. Foto: DAMIEN MEYER / AFP

Falska förhoppningar kan förstöra ett barns nyväckta fotbollsintresse. 

Daniel Sjölin menar att pessimismen dämpar fallet och ökar glädjen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I tretton år har jag suttit själv i tv-soffan som den ende av fem familjemedlemmar som hejat och gormat, sprungit upp, slagit på armstöd och tuggat kudde och chips. 

Känt mig som en mentalpatient när min fru undrat hur det kan vara så intressant med folk som jagar efter boll och puck. Blivit rentav sur när mitt äldsta barn liksom försökt visa engagemang: ”Åh nej vann dumma Finland, jag hatar Finland. Vi ska aldrig åka dit.” – detta sagt efter kvartfinalförlusten i hockey-VM i år, men i helt fel ton

En ton helt utan galenkolerisk botten. Ett spelat engagemang för att delta i pappas intresse. Well, den här pappan vill inte ha empati. Den här pappan vill ha fanatism, annars kan ni gå.

Därför har jag noga berättat för henne att tulpanodlarna kommer krossa oss i kväll.

Så i höstas hände det, helt plötsligt. Tioåringen började oväntat med både hockey och fotboll. Nu är vi två fanatiker. Men fiaskot i hockey-VM höll på döda hennes intresse. Inte för att vi åkte ut, utan för att jag dels inte hade varnat henne trots att jag såg hela tiden att spelet inte stämde, dels försökte trösta henne genom att relativisera. ”Det är väl inte hela världen. Kommer ett nytt VM nästa år.”

Ett skadligt hyckleri som jag aldrig gör om igen, det såg jag i hennes bestörta, sårade blick. Därför har jag noga berättat för henne att tulpanodlarna kommer krossa oss i kväll, som löss under sina träskor. 

Det är Europamästarna vi snackar om. Tyskland, som jag fram till för några dagar sedan beskrev som omöjliga att ens spela oavgjort mot, har jag nu förminskat. Vi hade obeskrivlig tur med deras dåliga taktik.

Vi kommer att bli förnedrade, få knäppa domslut emot oss och möjligen en bra målchans.

Nu däremot, väntar laget som lekte med oss och sen avfärdade England med 3-0 i EM för två år sen. Sen vann de hela rubbet. Och England såg vi ju i går. Även om de förlorade så såg vi ju. Det där var ett lag i en helt annan liga än Sverige. I den ligan spelar Nederländerna.

Vår idol är Sofia Jakobsson, men hennes snabbhet kommer inte räcka till. Ingen kommer räcka till. Vi kan bara hoppas att Sverige håller nollan längre än chipsskålen räcker. Vi kommer att bli förnedrade, få knäppa domslut emot oss och kanske en bra målchans, som vi bränner. 

Möjligen blir spelet bättre om jag går ut i köket en stund och min dotter kryper in under soffan. Pessimism utesluter inte vidskeplighet. 

Det är ju den hycklande optimismen vi bekämpar.

Sen vet jag ändå att vi båda kommer vråla desto högre när det är Sverige som får skottchans. För märkligt nog är det alltid chockartat – även för en pessimist – om bollen viner över ribban och inte i mål. 

För det är ju i grund och botten optimisternas jinxande vi bekämpar – med motjinx.

Pessimismen är nämligen lika hycklande den. När man skalar löken finns alltid ett till skikt där innanför. Och nu börjar det snart. Spring Jakobsson, spring!

Kolla nu sticker hon! Nu jädrar har de satt sin sista tulpan!

Sofia Jakobsson jublar efter sitt kvitteringsmål mot Tyskland. Foto: EMMANUEL FOUDROT / REUTERS BILDBYRÅN