Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De jag egentligen är: Unga Klara

Rakel Benér.
Foto: Jonas Jörneberg
Margareta Sörenson ser De jag egentligen är på Unga Klara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KLASSRUMSTEATER
DE JAG EGENTLIGEN ÄR | Av Erik Uddenberg | Regi Gustav Deinoff | Unga Klara i klassrum, Stockholm | Speltid 1 t.

Att det blir så olika. Andra barn, annan skola, andra skådespelare, annat rum - men samma pjäs. Unga Klara är på rundtur i Stockholms läns klassrum med en föreställning interaktiv teater om identitet. Föreställningen är en del av länets hälsopedagogiska kulturprogram, och gratis för skolorna. Nyttig konst!
Utan tvekan är det teaterkonst sitt präktiga syfte och sin interaktivitet till trots. Och som vanligt: medalj till Unga Klara för kvalitet, mod, fantasi och lekfullhet.
Den rörelse av interaktiv teater och processteater som leknära drar genom Teatersverige är intressant. Att det är just den som intresserar i Frankrike är ingen slump: Unga Klara drar till barn- och ungdomsteaterfestivalen i Reims nu i december med Suzanne Osten i spetsen.

Klassrumsföreställningen De jag egentligen är av Erik Uddenberg i regi av Gustav Deinhoff är till synes liten, men mycket genomtänkt. Sex skådespelare i tre lag (med inbördes rotation dessutom) möter en klass i sänder, publiken sitter i ring på stolar runt spelplatsen i mitten. Genom stolbytarlekar rumsterar man om i gruppen och får kontakt med barnens lekskicklighet. De två skådespelarpar jag ser är lite olika lekintensiva, det ena drar verkligen igång alla. Det andra paret ger lite mer av en föreställning, men en engagerande sådan.
Aktörerna är multikapabla kring en text som fragmentariskt skuttar mellan fantasi och verklighet och med lätt hand ifrågasätter identitetsbygget, inte minst när det gäller kön. I tanken kan alla vara hur fria som helst, pröva att vara vem som helst.
Här är vi ömsom en familj på flykt, ömsom en flicka som ger sig ut för att vara någon annan på nätet, ömsom en pojke som måste leva gömd i en lägenhet. Fragmenten drar upp nya perspektiv, ideligen byter berättelsen fot.
Men att i ett par minuters vila i föreställningens mitt få viskat i sitt öra: Du är mer än du vet! är upplyftande. Även för en vuxen drar en skakning genom det solida identitetsbygget.