Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De helgonförklaras
– fantasy på riktigt

Heligförklarad. Johannes Paulus II är från och med i dag ett helgon. Foto: Gabriel Bouys
Foto: Gabriel Bouys

I dag helgonförklaras de båda påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II.

Stefan Ingvarsson minns en dyrkad påve i den eviga konservatismens tjänst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En vind blåste upp över Peterplatsen och de församlade kardinalerna fick se sina scharlakansröda kåpor fladdra upp som segel. Samma vind vände även blad i den väldiga mässbibeln som låg uppslagen på ett podium.

Det var ganska exakt nio år sedan. Katolska kyrkan hade samlats för att begrava en ledare - Johannes Paulus II - och många ville se den dramatiska blåsten som ett tecken. Trots att inte mer än sex dagar hade förflutit sedan påven gick bort, hade mellan fyra och fem miljoner människor tagit sig till Rom för att följa hans sista färd. Så många troende hade aldrig tidigare samtalts på en plats i kristendomens tvåtusenåriga historia.

Två ord skanderades och bars på handtecknade skyltar: Santo subito, helgonförklara direkt!

Och i dag är det dags. Tillsammans med en annan tidigare påve, Johannes XXIII, förklaras han vara ett helgon. Det innebär att kyrkan har utrett och bevisat att han befinner sig hos Gud i paradiset och därför kan visa oss andra vägen. Varken mer eller mindre.

Johannes Paulus II var den första påven att fylla idrottsarenor och den som oförtröttligt reste jorden runt för att träffa katoliker och företrädare för andra kyrkor och religioner.

På sätt och vis dyrkades han redan då.

Jag minns en mulen och småregning sommardag i Vadstena 1989 när katolska ungdomar från hela Norden samlats för att möta honom. Vi som kom nära honom var starstruck i dagar. Det var så starkt.

En annan gång såg jag honom i Krakow i Polen, staden där han tidigare hade varit präst och biskop och varifrån han åkte till Rom för att väljas till påve 1978. I gryningen väcktes vi av sånger. Från omkringliggande byar och småstäder hade folk vandrat med facklor hela natten mot det fält där påven skulle fira mässa med över en miljon katoliker.

När alla var på plats och han anlände i helikopter var det större än någon pop- eller rockstjärna. Alla - ungdomar, vuxna män och äldre damer - hoppade och skrek.

För att konstatera att någon är ett helgon, och befinner sig i himlen, krävs det två otvetydiga mirakel. Alla fakta ska ha granskats av en tribunal där en teolog fört kandidatens talan, en annan fört kyrkans och en tredje agerat djävulens advokat och ifrågasatt allt kritiskt. Det sista uttrycket har sitt ursprung i denna process som sett ungefär likadan ut sedan 1170.

Det första av Johannes Paulus II mirakel styrktes redan 2005 och efter det blev han förklarad salig. Det var en fransk nunna som blivit av med Parkinsons sjukdom efter att hon och hela klostret bett om den avlidna påvens hjälp. Sedan dess har Kongregationen för helgonförklaringar i Vatikanen bevisat ett andra mirakel: En kvinna i Costa Rica har tillfrisknat från ett obotligt artärbråck i hjärnan.

Därmed är saken bevisad: Han befinner sig hos Gud och kan visa vägen för andra.

Vad betyder ett helgon för katoliker i dag? Johannes Paulus II själv helgonförklarade fler än nästan alla påvar före honom tillsammans. Han såg en styrka i den folkliga kyrkan och ville att alla städer och regioner världen över skulle ha egna förebilder, egna vägvisare på vägen till Gud.

Precis som fans av musiker och idrottsmän samlar på memorabilia kring sina idoler finns det sedan kristendomens första tid en tradition med reliker. Under varje katolsk altare finns det reliker: Bitar av människor som säkert befinner sig i paradiset.

Efterfrågan är stor bland församlingar och kloster. Tidigare styckades helgon och skickades ut som kroppsdelar. I dag är det vanligare med bloddroppar i ampuller.

Sedan Johannes Paulus II blev saligförklarad finns en sådan ampull i den domkyrka där han en gång var biskop i Krakow och hundratals människor kommer för att be framför den varje dag.

Avgudadyrkan, skulle vissa protestanter eller muslimer invända. Eller kanske en av hemligheterna bakom katolicismens styrka: vid sidan av Gud finns tusentals personliga berättelser om ett kristet liv, om vägen till frälsning. Privata ägodelar och kläder kallas för andra klassens reliker och är också starkt efterfrågade. Allt som ger en känsla av att komma nära, att få en personlig kontakt. Inte helt olikt de som samlar på Michael Jacksons ägodelar.

Med dagens ceremoni demonstrerar katolska kyrkan en tradition och sammanhållning som andra konservativa sammanhang bara kan drömma om.

Johannes XXIII var den stora förnyaren som sammankallade andra Vatikankonciliet på 1960-talet och bjöd in världens biskopar till Rom för att staka ut kyrkans framtid.

Johannes Paulus II var på vissa sätt motsatsen - en förespråkare av centralisering och rättning i det rättroende ledet - men samtidigt fortsatte han globaliseringen och öppningen mot världen och andra religioner. Att lyfta fram båda samtidigt är en sorts förening av yin och yang, tillika en förklaring till hur Vatikanen lyckas hålla ihop denna världens största organisation.

När Johannes Paulus II gick ur tiden hade han länge lidit av parkinson och tynat bort inför världens troende. Det rådde ingen tvekan om att de flesta som följde hans begravning verkligen var skakade och rörda. Hans sjukdom hade fått en lika andlig som högst mänsklig dimension. Han var en epok. En epok som på många sätt fick pågå för länge när hans nära medarbetare valdes till efterträdare. Något tippade över i kyrkans balansgång mellan tradition och nydaning.

Med den nya påven Franciskus är balansen återskapad och efter en djup kris med anklagelser om korruption, kotterier och maktfullkomlighet har han bedrivit en exemplarisk krishantering. Utan att något egentligen ändrats i lära eller praktik framstår kyrkan som förnyad. Utmärkt PR.

Och nu kröns den comebacken av en helgonförklaring av två föregångare. Den som vill lära sig något om konservatism bör studera dess mest effektiva representant på jorden - katolicismen. "Så har vi alltid gjort", behöver alltid sägas på nya sätt.

Behovet av helgon och magiskt blod är evigt.