Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De gör städerna till kött och blod

Fran Lebowitz är förbannad på saker som förändras och New York-borna gör henne besviken.
Foto: ALI SMITH / EYEVINE TT NYHETSBYRÅN
Fran Lebowitz i tv-serien ”Pretend it’s a city” av Martin Scorsese.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.
Foto: Expressen / OLLE SPORRONG
Den ständiga rörelsen genom staden formar Joan Didions språk och får oss att förstå hennes städer.
Foto: EVERETT COLLECTION / EVERETT COLLECTION TT NYHETSBYRÅN

Beskrivningen av staden blir allt mer platt och riskerar att försvinna i tomma ord.

Dan Hallemar ser i Fran Lebowitz och Joan Didion två exempel på hur gatorna och husen återfår sin röst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När städer ska byggas kommer orden som ska beskriva det nya. En stadsdel ska vara ”levande”, ”kreativ”, ”uppkopplad”, ”världsklass”. Ibland kan man få känslan att staden som man känner den håller på att försvinna in i ett tomt språk, globalt, utnött, evidensbaserat och dött, frammanat på stillasittande kontor.

Så bra då att Fran Lebowitz och Joan Didion finns.

De illustrerar nämligen motsatsen. Städer och stadsdelar bär på tonfall, på röster, specifika för sin plats. Lebowitz, Manhattan, New York och Didion, Los Angeles, Kalifornien.

Lebowitz är just nu aktuell i teveserien ”Pretend it’s a city” regisserad av Martin Scorsese och Didion med sin nya bok ”Let me tell you what I mean” som kom i februari.

Det är en stad som aldrig föreställer sig att man ska vakna upp en morgon och hitta allt som man hittade dagen innan.

Didon slår tidigt an sitt sätt att betrakta staden. Hon minns hur hon för första gången fick syn på mediemogulen Randolf Hearsts stora egendomar San Simeon, längs med Highway One, högst uppe på berget med sina utsirade torn, ett sagoslott: ”San Simeon var en plats som när man väl fick syn på den från vägen aldrig lämnade dig, den var ett materiellt bevis på vissa abstrakta principer. San Simeon verkade bekräfta vår hemorts gränslösa löfte”. San Simeon saknar skuggor, ingen skulle dö här, ett landskap av kroppar men utan kött och blod.

Randolf Hearsts ”Hearst Castle” i San Simeon.
Foto: Shutterstock / Shutterstock

Didion skriver om och betraktar världen som en värld insvept i föreställningar. Det är en stad som aldrig tänker på evigheten. En stad som aldrig föreställer sig att man ska vakna upp en morgon och hitta allt som man hittade dagen innan.

En av de vanligaste filmvinklarna i Scorseses serie med Fran Lebowitz är hennes blanka läderskor, nedanför de uppvikta jeansen, som vandrar på asfalt, övergångsställen som slitits ut av skor. Lebowitz stad är närmast evig i sin form, förutsägbar – trottoarernas bredd, kvarterens längd – och kanske därför lätt att bli besviken på.

Fran Lebowitz är förbannad på saker som förändras. New York-borna gör henne besviken. De kan inte gå längre, de har glömt hur man rör sig på trottoarerna, de stannar upp och ser ner i sina telefoner. Turisterna ställer dumma frågor om självklarheter. Hon vill säga till dem: Låtsas att det är en stad, så kommer ni begripa. Men vad är det för stad man ska låtsas? För Lebowitz är det så självklart att det inte behöver sägas. Det är en plats där man är nära, en plats av nästan intima relationer där man hela tiden förhandlar med andra. Man stör dem inte, man rör dem inte, men man kan inte undkomma dem. Man navigerar bland kroppar av kött och blod.

Det är den ständiga rörelsen genom staden som formar deras språk och får oss att förstå deras städer.

Didions stad innehåller ett större avstånd. Didion cirkulerar, Didion är falken över ett stadslandskap som man får pussla ihop, där man får dra trådarna mellan enskildheterna för att se helheten. Landskapet är beslöjat hos Didion, hon sliter hela tiden bort slöjan, men den återvänder alltid. När hon beskriver Kalifornien i ”Notes from a native daughter” i essäsamlingen ”Slouching towards Bethlehem” skriver hon att det kan vara svårt att resa och hitta dit eftersom ”målet fladdrar som en inbillning vid horisonten, drar sig tillbaka hela tiden, försvinner.”

Men Lebowitz och Didion har det gemensamt att det är den ständiga rörelsen genom staden som formar deras språk och får oss att förstå deras städer. Att föreställa sig en stad är att röra sig igenom den.

Sitter man still blir språket dumt och dött. Och den nya staden därefter.


DOKUMENTÄR/NOVELL

Pretend it’s a city

Regi: Martin Scorsese 

Netflix


Joan Didion

Let me tell you what I mean

Alfred A. Knopf, 2021


Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=82481&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.