Jag minns alla mina modeutställningar och hur de brukade tråka ut mig. Intill existentiell vånda, nästan. Hur hamnade jag här, bland gamla kläder på podier? Och vad vill de mig?
Modeutställningen som genre lider av ett inbyggt felslut. Mode inbegriper kläder, alltså är mode kläder. Så kläder hängs på dockor och dockorna ställs på podier. Lika obeskrivligt varje gång.
Mode, som amerikanska sociologen Yuniya Kawamura beskriver det i utmärkta "Fashion-ology" (2004), är en idé som manifesterar sig i fysiska objekt. Ett plagg blir inte mode ur tomma intet, lika lite som en bunt papper blir litteratur av sig självt. Det destilleras till mode, en sociokulturell överenskommelse som prövas och legitimeras i ett system där Paris fortfarande är det kosmiska navet. "Ett plagg", skriver Kawamura, "finns i varje samhälle och kultur där kläder bärs medan mode måste konstrueras institutionellt och spridas kulturellt."
Ett elitistiskt värdesystem, Made in Paris, där materia konverteras till kulturellt kapital. Berättelsen om hur maskineriet sattes ur spel på det revolutionära 60-talet, om den åldrande Coco Chanel som tynade bort i sin svit på Ritz och hippieskäggen som stormade haute couture-bastiljen, är modehistoriens kanske mest urvattnade kapitel. Inget man väntar sig en braskande fräsch vinkel på. Carl Johan De Geers nya, intagande utställning - och bok, utgiven på Orosdi-Back - på högborgerliga Waldemarsudde är ändå ett avsteg från de obligatoriska utsagorna.
Ur ett 46 år gammalt DN-reportage som ska ha legat och skräpat i en pärm märkt "tråkiga jobb" har konstnären vaskat fram en mänskligare gestaltning av paradigmskiftet, om ett politiskt forskningsprojekt som svartvit fotosaga. Här begår 1967 års grandiosa hipsterpar De Geer och Marie-Louise Ekman, med vännerna Rebecka Tarschys och Gunila Axén, en kårhusockupation à la mode. Gladmönstrade proggare i närkamp med Sartres gråmelerade Paris: de våldgästar modehusen i en pittoreskt trasig bil, kråmar sig på gatorna bland folket, äter steak frites på La Coupole.
Tesen var att de turistade i en döende industri, att pöbelmodet/masskonfektionen skulle vinna över borgarbrackorna/elitmodet.
Vi hade fel, säger De Geer i en finurlig monologfilm där Stanley Kubrick, 60-talets ridiga könsroller och Paco Rabannes rymdbrynjor sammanfogas i en enda, elliptisk kedja.
Sant, delvis. Sant är också att det humoristiska modefotot är mindre daterat än kläderna, inklusive Schreiber & Hollingtons svidande trendiga herrpyjamas. Det dokumentära, intima maneret blev inte en vogue förrän långt senare.
Åter till dockorna. Eftersom de är med, som fotnot till det större dramat om kvinnoroller på kollisionskurs. Mah-Jongs plyschmjuka quinna i ena änden, Chanels stela tantskal i den andra. "Notera den asymmetriska knäppningen med passpoalknapphål", uppmanar faktatexten myndigt. "Notera den udda skärningen på oket".
Jag noterar att det krävs mer än en samling arkivplagg för att lyfta ett ofta skildrat skeende ur klichéerna. En udda berättare som De Geer, till exempel.