Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De frågar fortfarande hur många renar jag har

Sofia Jannok.Foto: Magnus Egger / magnusegger.se
Protestskylt från Black lives matter-demonstrationerna.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Svenskar sluter upp i solidartiet bakom Black lives matter-protesterna i USA. 

Sofia Jannok också, men undrar varför vi är så blinda för Sveriges mörka historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. – Vadå inte svensk, det är du väl visst, vad står det i ditt pass?

– Är ni verkligen ett urfolk? Finns det bevis för det?

– Var kommer ni ifrån?

– Är du verkligen äkta? Jag har sett samer på bild, de ser inte ut som du. 

– Får du gifta dig med vem du vill?

– Jag har alltid sagt ”lapp”, varför är det fel?

– Varför delar ni samer aldrig med er?

– Hur många renar har du?

Jag sitter i fikarummet på arbetsplatsen där jag för tillfället jobbar och känner mig både irriterad och otillräcklig när jag försöker svara. Nog är jag van vid okunniga frågor om mitt ursprung efter 20 år som artist, eller kanske snarare, som offentlig same. Men här i fikarummet har jag släppt garden. Här är jag inte artist, utan bara Sofia. Jag tycker inte att det här är frågor som man ska ställa; vi är Sveriges urfolk, det här ska ni veta. Det kan jag inte säga. Ändå gör jag det.

– Men Sofia, man måste väl få fråga!

Måste man verkligen få fråga vad som helst?

Nu får jag skuldkänslor för att jag framstår som fientlig, som överdrivet radikal, som för snar att hugga. Det får jag också bekräftat att jag gör. Varför kan jag inte bara le och svara snällt? Intill hjärtat börjar det ta form en böld, och den växer för varje fråga jag får. Jag har märkt att den växer också när frågorna slutar och det i stället bildas ett vakuum av undvikande. Bölden växer i takt med elefanten i fikarummet.

Måste man verkligen få fråga vad som helst? Kan man inte googla först, och sedan ställa frågor som verkligen berör mig, Sofia?

Situationen kan liknas vid ett författarsamtal, slår det mig. Fikarummet är panelen och ska ställa frågorna. Alla har ett exemplar i sitt knä, men ingen har läst min bok. Det här samtalet kommer fejla innan det ens har börjat. Så sätter det i gång.

– Kan du skriva? – Är det skrivet på samma sätt som vi skriver, eller från höger till vänster? – Vilket språk är det skrivet på? – Är det svart text på vitt papper? – Har ni ett eget typsnitt? – Vad handlar boken om? – Hur många sidor är det? – När lärde du dig skriva? – Vad tjänar du?

Jag vill skrika: läs boken först och fråga sedan!

Det är omöjligt att ha ett vettigt författarsamtal om en bok som ingen av deltagarna har läst. Det är slöseri med tid. Det skulle vara mycket mer givande för alla om man först hade läst boken. Men det kan jag inte säga, det skulle uppfattas som oförskämt och högst arrogant. Jag måste i vanlig ordning vara den stora här, ha förståelse för att panelen inte vet något om boken. De har inte ”läst den i skolan”, och skyller på den svenska läroplanen. Att alla har ett ex av den i handen verkar inte alls motsägelsefullt vid sidan av det argumentet. Alla är över trettio och gick ut nämnda skola under förra millenniet. 

Jag gör en överslagsräkning av hur många böcker de kan ha läst sedan dess, minns bokcirkeln, minns deras akademiska bakgrund, minns inbjudan till Storytel en av dem skickade. Det tar inte tio sekunder att räkna ut att de har läst rätt många böcker sedan de gick ut nian.

Jag vill skrika: läs boken först och fråga sedan! Men då uppfattas jag som ”svart och vit”, ”hon är ju aktivist”. Man måste ju få fråga. Panelen tar för första gången en titt på omslaget, vänder på boken och sätter sedan undan den lite diskret.

Jag delar hela mitt hjärta med BLM och även om inga upplevelser kan mätas mot varandra, så delar jag verklighet med en mörklagd historia.

Någon byter samtalsämne. Frågar om vi läst Jason Diakités bok ”En droppe midnatt”, som är min egen favoritbok. Jaaaa, så bra den var. Någon har läst den två gånger. Så fruktansvärd rasismen är i USA fortfarande. Liksom ingrodd i strukturen. Alla nickar ivrigt. Och att ingen känner till denna historia! Det är skamligt. USA, vilket land alltså.

Författarsamtalet avslutas och på kvällen ser jag i mitt flöde hur Sverige sluter upp för Black lives matter. På sociala medier delas en svart ruta som står för okunskapen i mainstreamkulturen, som på så vis upprätthåller den våldsamma rasism som minoriteten får utstå då omvärlden ända till denna dag inte gjort upp med sin mörka historia.

Jag delar inte bara denna ruta. Jag delar hela mitt hjärta med BLM och även om inga upplevelser kan mätas mot varandra, så delar jag verklighet med en mörklagd historia.

En helt annan fråga ställs av en utomstående när jag skrivit klart denna text:

– Hur kan det vara så omöjligt för oss, mig också, att få syn på och klara av att prata om det?

Det, mina vänner, är en fråga som inte är min att besvara. Men jag välkomnar den.

 

Av Sofia Jannok

Sofia Jannok är artist och låtskrivare. Hennes nya album ”LAVV U” släpps 16 okt.