Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla har en åsikt men ingen har läst

Bogdan Szyber.Foto: Philip Warkander
Bogdan Szybers avhandling ”Fauxthentication”.Foto: Philip Warkander.

Bogdan Szybers underkända avhandling har lett till en intensiv debatt om konstnärlig forskning.

Philip Warkander träffar huvudpersonen för ett samtal om konst och akademi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURINTERVJU. – Idag krävs det nästan en masterexamen för att få köra taxi, säger konstnären Bogdan Szyber skämtsamt. Uttalandet må vara en överdrift, men pekar på den snabba omvandling universitetssektorn genomgått, från elitistiskt kunskapstorn till massindustri. Själv är han ingen neutral åskådare utan i högsta grad delaktig i utvecklingen. Hans minst sagt omskrivna avhandlingsprojekt, ”Fauxthentication”, har utgjort grund för sommarens stora kulturdebatt om konstnärlig forskning, inte minst som han själv nekades doktorsgrad när han tagit sig hela vägen till disputation. 

 Szyber själv menar att den efterföljande debatten har stora likheter med en tidigare kulturdiskussion:

– Minns du debatten om filmen ”Motorsågsmassakern”? När den kom ut uppstod en moralpanik, men många av dem som uttalade sig mest hade faktiskt inte ens sett filmen. Så är det med min avhandling: alla har en åsikt men ingen har läst.

Jag stöter regelbundet på människor som är övertygade om att det hela är en iscensättning.

Han berättar om debaclet vid disputationen 15 maj i år, som ägde rum via zoom och med deltagare utspridda världen över. Opponenten var i New York, handledarna i Rio de Janeiro och Mölndal. Själv satt han i ett rum på Stockholms konstnärliga högskola tillsammans med några kolleger. När beskedet om att han blivit godkänd dröjde öppnade de ändå champagnen, säkra på att det bara var en formalitet. Efter en stund kallades hans handledare in till ett möte med betygsnämnden, där de blev informerade om att Szyber inte visste vad forskning är. Inte visste vad konst är. De frågade om han överhuvudtaget visste vad konstnärlig forskning är. 

– Jag stöter regelbundet på folk som är övertygade om att det hela är en iscensättning, säger Szyber. 

Kanske är det problemet med att vara en performancekonstnär, tänker jag när jag lyssnar till Szybers berättelse. För en utomstående är det ibland svårt att skilja på verk och konstnären som person. Mina tankar går till Lars Vilks, vars konstprojekt fått eget liv och sedan länge är bortom upphovsmannens kontroll. 

Både Szyber och jag är eniga om att en akademisk examen är i dag både mer nödvändig än tidigare och tommare på faktisk substans. Det är inte ovanligt att usla doktorsavhandlingar godkänds. Lärosätena tjänar stora pengar per disputerad doktorand och dessutom ger det institutionen ära och prestige att se doktoranderna gå i mål. Systemet har urholkats på faktiskt värde och liknar alltmer en fabrik. 

Dessa prekariatets okända och namnlösa tänkare spökskriver hemtentor uppsatser och avhandlingar.

De studenter som väljer att läsa en masterutbildning i konst, eller för den delen ett kandidatprogram i filosofi, kommer ofta från bildade medelklasshem, och väljer utbildning efter intresse:

– Medelklassungdomarna som väljer konstnärliga yrken är i högsta grad medvetna om sitt kulturella kapital, sin formuleringsförmåga, sina nätverk, sin förmåga att läsa av och använda sig av maktens koder. Just därför är de beredda att satsa på en sådan framtid, menar Szyber. 

Den omtalade avhandlingen är indelad i tre delar, där den första utforskar en för många okänd del av denna nya akademiska värld. Många studenter och forskare verksamma inom akademin skriver inte längre sina egna arbeten utan har outsourcat arbetet till frilansande skribenter runtom i världen. Dessa prekariatets okända och namnlösa tänkare spökskriver hemtentor, uppsatser och avhandlingar. Om någon av de som uttalat sig i debatten bemödat sig om att faktiskt läsa avhandlingen hade de funnit denna högintressanta delstudie, om en akademisk gig-ekonomi där universitetsvärldens viktigaste fundament – den självständiga tanken – avslöjas som bluff.

Det finns också en mer existentiell dimension till Szybers forskningsprojekt, som handlar om lönearbete, inkomst och själviscensättning.

Szybers avhandlingsprojekt är svårgreppbart: på samma gång ett konstnärligt forskningsprojekt och en undersökning om vad begreppet ”konstnärlig forskning” faktiskt rymmer. Säkert är det därför projektet inte bara underkändes utan också blivit till en tacksam projektionsyta för en kulturdebatt där många velat positionera sig inför kollegerna. Men som han själv är noga med att understryka:

– Jag är inte alls emot utbildningskonst. Tvärtom kan det vara bra. Man måste bara förstå att den är platsspecifik.

Projektet rymmer också tankar som går bortom det smala ämnet om konstnärlig forskning. Det handlar om lönearbete inom kulturella och kreativa näringar, där arbete inte alltid kan omsättas i reda pengar, och där personer som är verksamma som konstnärer också förväntas fungera som personliga varumärken och ”marknadsföra” sig själva. Den arbetsmarknad och akademiska värld som Szyber utforskat genom sitt forskningsprojekt är flytande: Det inte går att veta vad som är sant och vad som är falskt, vem som skrivit sin egen avhandling och vem som beställt den från en spökskrivande och namnlös småbarnsmamma i Filipperna. 

Philip Warkander är universitetslektor och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är När jag somnar tänker jag på de obesvarade mejlen”.