"De flesta inser nog att jobbet är meningslöst"

Med tanke på vad han har satt i rullning med sitt författarskap, är Roland Paulsen en förvånansvärt mild person. Prövande söker han orden på sitt mjuka dalmål när vi möts på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den svarta snedluggen som måste strykas undan i tid och otid ger honom en sympatisk, nästan blyg uppsyn.

Men man kan knappast kallas för blyg om man går till frontalangrepp mot arbetslinjen.

Hans bok "Vi bara lyder" slog ner som en bomb när den kom ut i mars. Linda Skugge recenserade på dessa sidor och skrev att "Paulsens Kafkaaktiga wallraffande inne på Arbetsförmedlingen är lika briljant som fasansfull". Roland Paulsens nattsvarta uppgörelse med den lydnadskultur som präglar myndigheten går helt i linje med hans tidigare sociologiska forskning. Att säga att han är kritisk till hur, varför och vad vi arbetar med är årets understatement.

– I och med att vi ägnar så stor tid att vara på jobbet och att vara produktiva, blir vi inkörda på produktion, konkurrens och makt. Det sätter sig på medvetandet. Men jag tror inte att folk är så hjärntvättade, utan de flesta känner nog en konflikt och inser att det mesta de gör är meningslöst. Tittar vi globalt är det 13 procent som upplever ett aktivt engagemang i sitt arbete. Majoriteten har mentalt checkat ut, säger han.

Lönearbetet är en säregen fråga att närma sig på en kultursida. Dess normala hemvist är på ekonomi- eller nyhetsplats, ständigt ackompanjerad av personer som klargör varför just deras ideologiska position bjuder den bästa förklaringen av löneläget, arbetslösheten eller vad det nu kan tänkas vara. Denna uttolkning av en aktivitet som alla har en relation till, oavsett om det gäller arbete eller frånvaro av detsamma, tenderar dock att missa något viktigt.

Arbetet gör nämligen något med människan – konstigt vore väl annars, med tanke på hur mycket av våra liv som det tar i anspråk. I en avförtrollad samtid är jobbet för många den främsta garanten för inkomst, sammanhang och självförverkligande. Som åkerlapp, byråd och kyrka i ett.

– Det är genom arbetet vi bevisar vårt värde som människa i dag. Hur mycket du tjänar, vilka du får umgås med. Det handlar om framgång och med det så försvinner mycket av de etiska aspekterna av att leva. För du kan ju vara framgångsrik men samtidigt en fullständig psykopat.

Det låter väldigt torftigt.

– Ja, jag tror att många också upplever en overklighet i sin vardag på så sätt att det blir oklart vad ens existens ens tjänar till. Något som också ökar overkligheten är att i vår tids nya jobb så är din person mycket viktigare. Det gör att det inte räcker att bara sälja en tjänst. Du måste hålla dig väl med dina chefer och kolleger, vara samarbetsvillig och ha social kompetens. Det gör att alienationen höjs till en ny nivå.

Bortom den klassiska marxistiska definitionen?

– Ja, i dag är det så mycket mer än vår skaparförmåga som alieneras. Det handlar om känslor, din person. Du måste uppbåda entusiasm inför den här meningslösheten och på så sätt bortse från vilket mål och mening som finns i ditt liv.

Arbetslinjens grundtanke att alla som kan, också ska arbeta är lätt att nicka bifall till. Som samhällsmedborgare bör man dra sitt strå till stacken. Men det finns en logisk lucka i modellen som Roland Paulsen pekar ut: Det finns inte nog med jobb. Arbetslösheten har bitit sig fast runt 8 procent sedan finanskrisen och framtiden ser oviss ut. Enligt en ofta citerad rapport från Stiftelsen för strategisk forskning kan upp mot hälften av alla jobb automatiseras i Sverige om 20 år. Samtidigt har produktiviteten i näringslivet mer än fördubblats de senaste 40 åren. Vad den tekniska utvecklingen innebär för arbetslösheten på sikt kan vi bara spekulera i.

– Så sent som på 1970-talet hade vi en konsensus i politiken att någon form av arbetstidsförkortning är rimlig i takt med att produktiviteten ökar. Det var bara Moderaterna som var mot det. Sedan dess har staten gått från att vara en förändrande kraft som stöper om samhället i enlighet med olika ideal, till att bli ett förvaltningsorgan. Den ekonomiska politiken i dag går ut på att generera så hög sysselsättning, så hög tillväxt och så balanserad inflation som möjligt. Det är alla partier eniga om. Det de debatterar är tekniska frågor om hur vi ska nå dit.

Lösningen, i takt med att arbeten rationaliseras bort, stavas "jobbskapande åtgärder". Oavsett om det sker via anställningar i offentlig sektor, skattelättnader för privata företag eller sysselsättningsaktiviteter hos Arbetsförmedlingen, är målet detsamma: Fler ska i arbete.

Men Roland Paulsen tycker att det är fel väg att gå.

– Vilka jobb är det som skapas? Ja, det talar man väldigt sällan om. Men det är jobb som tidigare generationer inte har behövt. Det är nya jobb som ska tillfredsställa nya behov av något slag.

Hans vision är betydligt radikalare: Sänk arbetstiden generellt och inför basinkomst. Det skulle både innebära att fler får dela på jobben, och att stora delar av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kunde läggas ned. Dessutom skulle en viss samhällsgrupp få hosta upp lite extra:

– I takt med att vi har haft den här produktivitetsutvecklingen, som inte har tagits ut i form av kortare arbetstid eller högre lön, har vinsterna i stället gått till kapitalägarna. I Sverige har vi haft de snabbast ökande klassklyftorna i Europa det senaste decenniet. Nu äger den rikaste procenten ungefär 40 procent av alla tillgångar här, det är mer än vad den rikaste procenten i USA äger. Det gör det väldigt lätt att peka ut vem som ska betala.

Måhända naivt i en globaliserad värld där kapitalet snabbt flyttar vidare vid första tecken på yttre hot, men ändå: en dröm. Jag blundar kort och försöker föreställa mig hans vision: en plats där vi bara utför det arbete som verkligen behövs, och där alla får ta del av samhällets produktivitetsutveckling. Det borde vara en underbar plats att vila tankarna på, men bilden rämnar. Den initiala lockelsen förbyts snabbt i en orolig fråga: Vad skulle jag göra med all tid?

– Det är en jättesorglig fråga. Som barn tror jag att vi har väldigt lätt att hitta på saker att göra med ledig tid. Jag tror att vi måste minnas hur det var då. Den fria tidens potential är ett mysterium, ett fantastiskt mysterium.