KULTURDEBATT. Om man vill skapa ett bättre samhälle, en värld där så många som möjligt får ett så bra liv som möjligt, då finns det två vägar att gå. Den ena är att så snabbt som möjligt förändra samhället. Den andra vägen är att skynda långsamt, för att noga övervägt pröva sig fram. Den första vägen lockar, för det är coolt och sexigt att vara radikal. Men metoden att riva ner för att bygga upp igen har ofta under historiens gång fått förfärliga resultat. När Stalin och Hitler ville skapa samhällen utifrån sina visioner om den nya människan skapade de 1900-talets största brott i stället.
Då är det allt klokare att skynda långsamt, att eftertänksamt och under självprövning skapa en bättre värld. Det har dessutom fördelen att man kan få människor med sig genom att övertyga, utan att de tvingas. Men nackdelen är att det är så förbannat tråkigt. Gubbigheten som symbol för denna metod, det vill säga konservatismen, är inte helt gripen ur luften. Eftersom man inte vill omstörta samhället i en hast blir man dessutom tvungen att försvara företeelser som man egentligen inte tycker om. Så var det för Edmund Burke under franska revolutionen.
Trots att Burke var entusiastisk över den amerikanska revolutionen, var motståndare till slaveriet och förespråkade liberala och demokratiska värderingar valde han under den franska revolutionen att försvara den katolska kyrkan och det franska kungahuset, trots att han inte gillade vare sig det ena eller det andra. Orsaken var att han fruktade att kaos och terror skulle komma i stället för den lyckliga värld många föreställde sig. Inom ett år fick Burke rätt, men än i dag tycker folk om att försvara samhällsomstörtning. ”Den här gången går det nog bättre, tror ni inte det?”
Scruton hävdade att det tråkiga med konservatism är att det så ofta handlar om vad man är emot och inte vad man är för
Nyligen gick den brittiske filosofen Roger Scruton bort. Han dog i cancer men många av hans vänner menar att han egentligen dog av sorg, att han inte kom över den medvetna fulcitering som en brittisk journalist utsatte honom för, som gjorde att Scruton utmålades som rasist trots att orden han sa betydde något helt annat. Citeringen gjorde att han fick lämna ett förtroendeuppdrag för det konservativa partiet. Journalisten firade genom att lägga ut en bild på en champagneflaska på sociala medier. Just den uppenbara falskheten kombinerad med skadeglädje sårade Scruton djupt.
Scruton hävdade att det tråkiga med konservatism är att det så ofta handlar om vad man är emot och inte vad man är för. Han sa också att som konservativ tvingas man ideligen försvara saker man egentligen inte tycker om.
Så det för mig just nu. Jag är inte medlem av SD, utan har flera gånger, bland annat på denna sida, kritiserat olika företeelser inom SD, inklusive uttalanden av partiets ideolog Mattias Karlsson. Men nu sitter jag i Karlssons nystartade tankesmedja Oikos förtroenderåd, vilket jag tycker ska bli riktigt roligt. I sakfrågorna har jag inte ändrat mig alls. Jag har fortfarande invändningar mot saker i SD:s program och är inte enig med Mattias i alla frågor. Men – och det är viktigare – vi kan tala med varandra och vi kan vara överens om gemensamma mål.
För den tron är jag beredd att stå upp i den motvind av anklagelser som just nu viner.
Under 50 års tid har konservatismen som idé varit mer eller mindre bortglömd i svensk politik. När nu allt fler talar om att ett konservativt block är på väg att skapas av M, KD och SD sker det under förvirring. Inget av de tre partierna har odlat den konservativa ådran under någon längre tid. De kommer från olika politiska ståndpunkter och ska alltså enas om något som känns ovant för alla inblandade. Då behövs en tankesmedja som kan lyfta konservativa idéfrågor. Mattias Karlsson kom med initiativet, men är tillräckligt självkritisk för att inse att just det är smedjans största problem, det vill säga att initiativet kom från en sverigedemokrat. Han har därför satt samman ett förtroenderåd med en bred ideologisk spridning, där ingen utom han själv tillhör SD.
Men för dem som fortfarande ser SD som pestsmittat har vi som låtit oss värvas givetvis gjort en dödssynd. SD är ulvar i fårakläder, heter det. De låtsas vara konservativa, för att lura oss andra.
Men låt oss då utgå från att detta stämmer. Mattias Karlsson skulle alltså låtsas för att påverka oss andra. Men är det verkligen troligt att han i så fall skulle påverka alla oss andra? Är det inte mera troligt att han och hans parti blir påverkat? Det tror jag. För den tron är jag beredd att stå upp i den motvind av anklagelser som just nu viner. Jag såg det komma, som det numera heter. Men tror man på en god sak får man ibland ta lite skit.
Av Dan Korn
Dan Korn är rabbin, folklivsforskare och författare. Han har bland annat skrivit böckerna ”Som om Gud fanns. Det sekulära samhällets religiösa rötter” (2019) och ”Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur” (2018).