Finns det svenska värderingar och svensk kultur? Och varför är detta i så fall viktigt? Utifrån de senaste veckornas Almedalstal och debattartiklar får man en lätt overklig känsla av att ha rest i en tidsmaskin tillbaka till början av 1900-talet – en tid då politiker och journalister ivrigt och frivolöst spekulerade i nationalkaraktärer och folksjälar.
Detta var en litteratur som jag och Henrik Berggren tog avstamp i när vi skrev vår bok "Är svensken människa?".
Att det fanns en föreställning om en historisk tradition, svensk kultur och nationell identitet som lyfte fram värden och ideal som frihet, oberoende och demokrati stod för oss tämligen klart. Men kulturbegreppet handlade inte främst om mer eller mindre anekdotiska utsagor om allt från midsommar och köttbullar till mellanmjölk och landet ”lagom”.
Vi tog fasta på modern forskning, inte minst resultat från World Values Survey, vars värderingskarta i dag är väl känd och ofta använd av forskare världen runt. Och i motsats till många statsvetare och ekonomer anammade vi ett bredare, antropologiskt kulturbegrepp som omfattade inte bara värderingar utan också praktiker och institutioner.
Vår enkla tes var att kultur handlade om ett ständigt samspel mellan värderingar och institutioner.
LÄS MER: Expressen Kulturs recension av "Är svensken människa?"
Hög tillit i Sverige
I detta perspektiv kan man dra ett antal slutsatser. Dels blir det uppenbart att Sverige är allt annat än landet lagom och dessutom på ett synnerligt intressant sätt.
Å ena sidan kännetecknas Sverige av starka sociala värderingar – av hög mellanmänsklig tillit och av ett stort förtroende för gemensamma institutioner.
Å andra sidan har svenskar värderingar som betonar individens frihet, rätt till självförverkligande och oberoende, något som även omfattar ett bejakande av jämställdhet, barns rättigheter och homosexuellas rättigheter. Ledstjärnan är autonomitanken.
Entusiasmen för både sociala och individualistiska värderingar kan tyckas egendomlig, men paradoxen löses upp när man förstår att den höga svenska tilliten handlar om en rörelse bort från tilliten till familj, klan, religiösa och etniska gemenskaper som kännetecknar samhällen med det som World Values Survey kallar "traditionella värderingar”.
Istället har vi en sval men bred tillit med en längre tillitsradie som kopplar individer till de gemensamma institutionerna och samhället i stort. Historiskt har detta skett genom att vi i Sverige och Norden tidigt rörde oss från blodslagen till lagbunden ordning enligt principen ”land ska med lag byggas”.
LÄS MER: Svensk ensamhet behöver inte vara dåligt, enligt Lars Trägårdh
Att dessa värderingar är speciellt framträdande i Sverige innebär dock inte att de är ”svenska” i någon mystisk mening. Tvärtom är det så att världen tycks röra sig åt samma håll som Sverige.
Det svenska samhällskontraktet är framför allt ett lokalt uttryck för universella värderingar – som emellertid har institutionaliserats på ett speciellt utpräglat sätt i Sverige.
Optimist om Sverige
Sett i ljuset av dagens debatt om migration, pluralism och mångfald leder denna analys till såväl eftertanke som en försiktig optimism.
Å ena sidan torde den svenska debatten må bra av en självkritik som tonar ner det naiva talet om den svenska toleransen för mångfald. Den svenska toleransen är brutalt villkorad; den svenska statsindividualismen bejakar individens autonomi och statens roll men skapar problem för konkurrerande gemenskapsideologier som sätter familj, klan, religion i centrum.
Sålunda är toleransen stor vad gäller sexuella minoriteter, barns rättigheter och andra ideal som framhäver individens autonomi – men låg i förhållande till kommunitära anspråk där individens autonomi ses som sekundär i relation till ”konservativa” eller ”patriarkala” familjevärderingar, klanens primat eller religiös dogm.
I detta avseende är den ”svenska ideologin”, som jag och Berggren lite provokativt uttryckte det, inte bara en fråga om värderingar utan om högst konkreta institutioner. Från individuell beskattning till allmän förskola, från vår familjelagstiftning till reglerna för studiebidrag, genomsyras lagar, institutioner och policys av dessa föreställningar om individens autonomi.
För de människor som invandrar till Sverige är detta inte en fråga om något som är förhandlingsbart i termer av pluralism eller mångkultur. Utrymme för religiösa friskolor, för att inte tala om hemskolning, är till exempel synnerligen begränsat. Men det gäller även lönearbetets roll i det svenska samhällskontraktet. Våra sociala försäkringssystem utgår i hög grad från att alla vuxna arbetar – väljer man en annan familje- och försörjningsmodell blir konsekvenserna digra för de som är hemmafruar eller hemmamän.
Även i detta avseende sticker svensk lagstiftning ut i enlighet med den statsindividualistiska logiken.
LÄS MER: Asylsveket värnar inte samhällskontraktet, skriver Ida Ölmedal
Överge talet om mångkultur
Å andra sidan – men detta kräver såväl is i magen som en realistisk migrationspolitik – så finns det utrymme för optimism.
Detta har åter att göra med den extrema plats som Sverige intar – i den globala trendens spjutspets. De värderingar som är vanliga i Sverige fångar också en längtan efter frihet och oberoende som är universell, något som Christian Welzell analyserar i sitt mästerverk "Freedom Rising".
Vad detta implicerar är dock att vi överger det facila och till intet förpliktigande talet om mångkultur, och att vi åter börja värna om det svenska samhällskontraktet.
Det innebär att vi tar medborgarskapet och nationalstatens roll på större allvar än vad som varit fallet under senare års fäbless från vänster för postnationella fantasier, och från höger för globalisering och anti-etatism.
Lars Trägårdh
Lars Trägårdh är professor historia och har tillsammans med Henrik Berggren författat boken "Är svensken människa?"
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommenera våra artiklar.