Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Därför skriver jag om kristendom i Expressen

Joel Halldorf är aktuell med boken ”Kvällstidningsteologi 2010–2020: Från populism till pandemi”.
Foto: ZANDRA ERIKSHED / ZANDRA ERIKSHED

Är det ovärdigt att kombinera mystik och kvällstidningspolemik?
Joel Halldorf förklarar varför kristendomen för honom är lika lite en privatsak som socialismen för Göran Greider.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. För en tid sedan korsade jag Kungsträdgården tillsammans med en vän, en nybliven mamma. Hon sköt barnvagnen framför sig medan kvällen skymde. Vi pratade om skrivandet, som vi hade gemensamt, och varför många tvekar inför att skriva om ämnen som tro och religion. Hon sa: ”Jag tror att det känns för privat. De vill skydda det rummet från debatten och tidningspolemiken.”

Då gick det upp för mig att min instinkt är den motsatta. Från leken i kvarteret där jag växte upp, via skolgården och vidare till kultursidorna har jag alltid sett min kristna tro som offentlig i någon mening. Den genomsyrar allt jag gör. 

Vi säger ofta att tron hör till det privata, men för mig är den lika lite en privatsak som socialismen är det för Göran Greider, miljöengagemanget för Greta Thunberg eller kärleken till språket för en poet. Det betyder inte att jag alltid måste prata om den eller övertyga andra att tycka som jag. Men det känns inte heller värdigt att gömma undan den. 

”För mig är min tro lika lite en privatsak som miljöengagemanget för Greta Thunberg”, skriver Joel Halldorf.
Foto: CARL-JOHAN UTSI / TT / TT NYHETSBYRÅN

Därför präglar tron allt jag skriver, inte bara genom att mina övertygelser syns i texterna, utan också i ett slags vision för debatten. Jag använder teologiska argument för att försöka vidga ramarna för samtalet och bryta upp det sena 1900-talets sekulära norm. Det gör samtalet intressantare, och förhoppningsvis skapar det plats för fler: andra kristna, men också judar, muslimer och andra trosbekännare.

Jag har alltid sett min kristna tro som offentlig i någon mening. Den genomsyrar allt jag gör.

Men att föra in kristendom på kultursidorna väcker reaktioner. En del är rädda att religiösa argument ska polarisera debatten och göra den helt ohanterlig. Andra ser religionerna som reaktionära och fruktar att deras återkomst ska leda till att rättigheter rullas tillbaka – i synnerhet kvinnors och minoriteters. 

Sen finns också en annan kritik, en som sällan formuleras explicit, utan snarare antyds. Jag märker den i blickar och suckar, inte sällan hos andra kristna. Deras invändning är att debatten är en olämplig plats för tron, för det anses ovärdigt att kombinera mystik och kvällstidningspolemik. Man ska inte släpa det heliga i rännstenen. 

Det anses ovärdigt att kombinera mystik och kvällstidningspolemik.

Författaren Elisabeth Hjorth formulerade något i den här stilen i Dagens Nyheter för ett par år sedan. Hon tvekade att skriva, skrev hon, eftersom hon ”knappast tror på att tala om Gud offentligt på ett språk som inte finns”. Men hon behövde ge ord åt sin frustration över att hennes kristna tradition hade ”intecknats av företrädare som gärna talar om kristendom i tidningen”. Av ”oklanderliga pojkar” som uttalar sig självsäkert om tillvarons mysterier. 

Visserligen var de – vi – harmlösa gossar i jämförelse med nationalisterna, men ändå irriterande i vår präktighet (21/11-2018).

Författaren Sven Lidman.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Lewi Pethrus.
Foto: Jan Björsell/TT / TT NYHETSBYR¿N

Hjorths kritik påminner om den som författaren Sven Lidman riktade mot Lewi Pethrus på 1940-talet, när den senare bestämt sig för att starta tidningen Dagen. Lidman vände sig då till Pethrus och sa: ”En väckelse som ger sig ut i dagsgläfset på gatan kommer förr eller senare att hamna i rännstenen!”

För Lidman var den kristna tron något upphöjt, och den borde inte smutsas ner av i mediernas nyhetscykler. Om det gällde den tidens dagspress vad skulle han då ha sagt om dagens kvällstidningar, med slagkraftiga rubriker och tuffa vinklingar? Pethrus var av motsatt mening. Han ville att kyrkan skulle gå ut på gator och in i gränder, som han skrev, och ”vara ute i den offentliga dagsstriden”. Teologin fick inte gömma sig eller anse sig för fin för dagsgläfset. 

Jag lutar i slutändan mer mot Pethrus här, medan Hjorths hållning påminner om Lidmans. Visst har Hjorth-Lidman har rätt i att det finns risker. Det finns en verklig spänning mellan offentlighetens krav och de dygder kyrkan värdesätter. Frid, tålamod, vänlighet, ödmjukhet och självbehärskning hör till Andens frukter, men är knappast egenskaper som gynnas av ett hett debattklimat. 

Att skriva om kristendom på kultursidorna har skapat debatt och väckt reaktioner.
Foto: Shutterstock

Men jag kan inte acceptera att tron privatiseras och förpassas till det inre, långt bort från politiken och det offentliga. En sådan inställning doftar för mycket puritanism: En föreställning om att tron (och de troende) ska skyddas från världens smuts. 

Den kristna tron har alltid varit offentlig. Den har varit en tro för torgen sedan aposteln Paulus tal på Atens areopag. Detta kan ta många uttryck, men för mig har formen för det blivit kvällstidningsteologin. För det är en genre som tar vara på det goda som kvällspressen representerar. En del ser sensationalism och skamlöshet, men det finns också dygder. 

Paulus polemik får dagens kulturkrig att blekna.

Klarhet är den första. En kvällstidningsredaktör har inget tålamod med krångel för komplexitetens egen skull, utan vill ha ett tydligt ärende som löper från rubrik och ingress till avslutande punchline. 

Det andra är konkretion. De flesta av oss har svårt att knyta an till abstrakta filosofiska problem, men personer och vardagsnära händelser griper tag i oss. Det är därför kvällstidningar ofta sätter namn i rubrikerna: För att vi relaterar till andra personer. Genren tar helt enkelt sitt avstamp i att vi är människor – på gott och ont. 

Det tredje är att man inte är rädd för polemik. Det är riskabelt, men vem kan påstå att det är okristligt? Jesus drev månglarna ur templet, och Paulus polemik får dagens kulturkrig att blekna. I bästa fall bottnar det i sanningslidelse, och så länge saken är i fokus och man inte vill förinta varandra behöver det inte vara ett problem. 

Det fjärde är glädjen. Det finns en formulerings- och debattglädje som präglar kvällstidningarna som jag också kan känna igen från frikyrkorna. 

Bo Strömstedt var Expressens chefredaktör 1977-1991.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Jag har funderat mycket över den här parallellen. Det är inte underligt att en av dem som betytt mest för kvällstidningens form och uttryck kom ur väckelsen. Bo Strömstedt var son till pingstpastorn Harald Strömstedt och sedermera kulturchef och chefredaktör för Expressen. Han ville ha en kultursida som skrev brett och tillgängligt om allvarliga ting. Och tidningen fylldes av frikyrkliga och andra folkrörelsemänniskor. 

Själv har jag aldrig upplevt kvällstidningsprosan som varken begränsande eller flåsig, inte ens när jag skriver om andliga, allvarliga ting. Snarare har det varit en förlösande genre. Som uppväxt i väckelsen och utbildad på universitetet letade jag länge efter ett sätt att få ihop mina världar: Att förena frikyrkornas folklighet med akademins bildning. 

Kvällstidningsteologin visade sig vara den syntes jag sökte; det var ett språk att hitta hem i.


FOTNOT. Texten är ett bearbetat utdrag ur ”Kvällstidningsteologi 2010–2020: Från populism till pandemi” som kommer ut i dag.


Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida.



I talibanernas Kabul

https://embed.radioplay.io?id=87942&country_iso=se

Aftonbladets legendariske världsreporter Staffan Heimerson, 85, övervägde att dra ner till krigets Afghanistan – när talibanerna intog Kabul. I Expressens mediepodd ”Lägg ut” diskuterar han utrikesjournalistik med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.