Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allt de säger om Facebook är fel

Sophia Hammons i ”The social dilemma”.Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN
Erik Isberg.Foto: Privat.

Netflix-dokumentären ”The social dilemma” förenklar de problem som social medier orsakar. 

Erik Isberg skärskådar den simpla dramaturgin och bjuder på en bättre analys.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Berättelsen om vetenskapsmannen som förlorar kontrollen över sin egen skapelse är en av den moderna vetenskapens äldsta myter. Den går igen i Dr. Frankenstein, atombombens uppfinnare Robert Oppenheimer och den samtida AI-forskningen. I Netflix nya dokumentär, ”The social dilemma, upprepas den än en gång, men nu handlar det om programmerarna som låg bakom sociala mediers intåg i världen.  

Dokumentären har formen av en enda lång bikt: bekymrade t-shirtklädda killar erkänner sig delaktiga i att ha skapat det monster som sociala medier har blivit. Tesen är enkel: stora sociala medier-plattformar har blivit så bra på att inhämta information om sina användare att deras algoritmer nu kan kontrollera såväl individers dopaminbalans i hjärnan som geopolitiska skeenden. 

Den här typen av argument är inte unik för ”The social dilemma”, utan har närmast blivit en allmän sanning i diskussionen kring sociala medier. Med tanke på den genomgripande roll stora företag som Facebook och Twitter spelar i både politik och individers liv är det en kritik som är både förståelig och viktig. 

Synsättets problem är det gör det omöjligt att förstå algoritmen som en del av ett större materiellt och socialt sammanhang.

Men samtidigt riskerar den här sortens argument att blott reproducera Silicon Valleys syn på människor och teknik: människans inre liv är möjligt att programmera som en dator, och tekniken determinerar vårt samhälles utveckling. I ”The social dilemma” finner man en grupp människor som tidigare tänkt sig att sociala medier skulle frälsa världen, men som nu insett att det i stället kan bli så att de förgör den. Och kanske är det där som problemet ligger, i själva grundantagandet, att de sociala medierna i sig skulle kunna erbjuda frälsning eller förgörelse? 

Teknikhistorikern Massimo Mazzotti identifierar ett särskilt synsätt på algoritmer som han kallar för ”algorithm-as-doer”. Här förstås algoritmen som en ensam maskin, helt oberoende av sin omgivning. Satta på rätt plats kan de uträtta stordåd, men på fel plats uppstår förödelse. Synsättets problem är det gör det omöjligt att förstå algoritmen som en del av ett större materiellt och socialt sammanhang. Det blir som att försöka förstå bilkörning genom att studera en stillastående bil i ett garage, snarare än en som kör ute i trafiken. 

I ”The social dilemma” tas detta synsätt till nya höjder: i dramatiserade sekvenser spelar skådespelaren Vincent Kartheiser, känd från ”Mad Men”, en förkroppsligad version av en algoritm, som är särskilt illvillig och manipulativ. Tanken med det här greppet verkar vara att göra det abstrakta begreppet 'algoritm' mer konkret, men effekten blir snarare den motsatta. Kartheisers obehagliga algoritmfigur ter sig som en klassisk filmskurk, samtidigt som hans hemvist i ett slags virtuellt ingenmansland gör det svårt att placera honom i den materiella verkligheten. 

För att förstå sociala mediers stora, och ofta skadliga, inverkan kan vi inte rollsätta dem som antingen frälsare eller förgörare.

Om problemet med sociala medier förstås som främst teknologiskt – alltså att elaka algoritmer mixtrar med våra hjärnor – blir också lösningen främst teknologisk. I slutet av filmen byts Kartheisers onda algoritm ut mot en vitklädd version, som kramar om användaren han tidigare manipulerat. 

Sociala medier har, i den här scenen, än en gång hoppat över dikotomins avgrund och blivit frälsare igen. Men som teknikhistorikern Mazzotti visar spelar det ingen roll om den enskilda algoritmen är klädd i vitt eller svart. Det som spelar roll är systemet som algoritmerna ingår i, vem som äger datan de använder och varför de alls existerar. 

Kartheisers elaka algoritm lever inte i ett virtuellt ingenmansland, utan i en materiell, brummande serverhall.  Det som kulturskribenten och programmeraren Christina Gratorp kallar molnets materialitet – alltså de ekonomiska, sociala och ekologiska fotavtryck som den digitala världen alltid lämnar efter sig – får inte plats i ”The social dilemmas” snäva tekniksyn och världsbild. Inte heller tas andra politiska förhållanden i beaktande: i filmen anses såväl våldsamma upplopp som mental ohälsa hos ungdomar och politisk polarisering kunna härledas direkt till sociala medier. 

Dokumentären blir på så sätt en bra illustration av problemen med en kritik av sociala medier som accepterar Silicon Valleys grundsyn på teknik som en extern kraft som i princip kan kontrollera samhällen och individer. För att förstå sociala mediers stora, och ofta skadliga, inverkan kan vi inte rollsätta dem som antingen frälsare eller förgörare. I stället bör vi förstå dem som en förstärkning av befintliga ekonomiska och politiska strukturer. 

Silicon Valley-avhopparna som intervjuas i dokumentären verkar naivt nog tro att världen på det hela taget fungerade rätt bra fram tills sociala medier gjorde sitt intåg.

 

DOKUMENTÄR

The social dilemma

Av Jeff Orlowski

Netflix

Speltid 1.34 t. 

 

Av Erik Isberg

Erik Isberg är doktorand vid avdelningen för historiska studier av vetenskap, teknik och miljö på Kungliga tekniska högskolan.