Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför måste Sverige förbli mångkulturellt

Ebba Busch Thor. Foto: ADAM IHSE /TT / TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson. Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Nalin Pekgul. Foto: ALEXANDER DONKA

Enligt konservativa och nationalister måste vi slopa idén om det mångkulturella samhället. 

Nalin Pekgul försvarar gemenskapen som sätter den enskildas frihet och värdighet främst. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nu har Ebba Busch Thor deklarerat att det mångkulturella samhället är dött. Jag förstår inte varför dess motsats, monokultur, skulle vara något att sträva efter. Jag vet inte heller riktigt vad Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och andra konservativt och nationalistiskt sinnade anser att begreppet mångkulturellt samhälle betyder. ​På högersidan står begreppet för något svårt och skrämmande, men för mig är det enkelt: mångkulturellt är det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst. Alltså ett samhälle där varken min familj eller lagarna försöker tvinga mig att tro på en viss religion eller följa vissa traditioner, men som kräver av mig att jag ska respektera den svenska lagen.  

Om vi vill försvara och utveckla ett sådant mångkulturellt samhälle måste två förutsättningar vara uppfyllda: ett gemensamt språk, samt en ömsesidig acceptans för att vi som individer rör oss mellan många olika identiteter. Själv gör jag anspråk på att vara svensk socialdemokrat, muslim, sjuksköterska och kurd. 

Ett sammanhållet samhälle kräver ett gemensamt språk. Att ha ett sådant är en förutsättning för att vi ska förstå varandra och för att alla ska kunna vara med och påverka samhället på lika villkor. Därför är det rimligt att kräva att de som invandrar hit lär sig svenska så snabbt så möjligt. 

Det är viktigt inte bara för deras egen skull, utan också för deras barn som växer upp här. Barn lär sig ett nytt språk fortare än vuxna, och om samhället inte erbjuder tolk kommer de vuxna bli beroende av att barnen tolkar åt dem i kontakterna med det nya samhället. Vad få tänker på är att det försvagar föräldraauktoriteten om vuxna blir avhängiga sina barn vid exempelvis läkarbesök, kontakter med hyresvärden eller i dialogen med barnens lärare. Hur ska föräldrarna med någon pondus kunna säga till barnen vad som är rätt och fel när det är barnen som lärt föräldrarna allt de vet om det här samhället? 

Därmed alltså inte sagt att en person som har invandrat hit ska ha rätt att för all framtid få en tolk som bekostas av samhället.

Att föräldrar förlorar sin auktoritet är ett stort problem, men det är inte omöjligt att lösa. Redan vid ankomsten till Sverige, och därefter, bör föräldrar få information om vilka konflikter man kan hamna i när det gäller barnuppfostran, och det gemensamma budskapet från samtliga kommunala och statliga företrädare måste vara att förklara varför det är viktigt för föräldrarna att lära sig svenska. 

Om föräldrar redan från första dagen får klart för sig att de måste ta makt över språket ifall de vill ha kvar sin föräldraauktoritet kommer deras motivation för att lära sig svenska bli större. ​Därmed alltså inte sagt att en person som har invandrat hit ska ha rätt att för all framtid få en tolk som bekostas av samhället.

Av egen erfarenhet vet jag att integration är en process som tar tid.

​Vad jag vill säga med detta är att jag tror mycket mer på en integrationspolitik som utgår från att personer som invandrar till Sverige vill bli en del av samhället, men som ser att det är svårt, och som med hjälp av information och dialog, samt stöd och rimliga krav, försöker sänka trösklarna. I stället för en politik som utgår från att personer som kommer till landet i första hand är ute efter att utnyttja systemen och helst ställer sig utanför samhället, och som därför svarar med verktygen hårda krav och repressalier redan från deras första dag i Sverige. 

Av egen erfarenhet vet jag att integration är en process som tar tid. Om det svenska samhället från min första dag här hade tvingat på mig svenska traditioner hade det inneburit att byta det turkiska förtrycket mot ett likadant svenskt. I stället möttes jag av ett land som sa till mig att man samtidigt kan vara både kurd, stolt över sitt språk och sin kultur, och bli en del av det svenska samhället.  

Ingen ska kunna hävda någon rätt till parallella rättssystem i Sverige.

Självklart medför ett mångkulturellt samhälle, som samtidigt också är ett invandrarland, svårigheter och problem. I praktiken har det, exempelvis, varit svårt att dra gränsen mellan å ena sidan otillåten diskriminering, och å andra sidan berättigade krav på anpassning till svenska regler. Jag har länge debatterat för att det svenska samhället måste göra tydligare att det inte är diskriminerande att skydda unga invandrarkvinnor från olika former av patriarkalt förtryck. Ingen ska kunna hävda någon rätt till parallella rättssystem i Sverige, vare sig det handlar om sharialagar eller någon annan form av alternativ familjerätt eller rättskipning.

Men jag trodde inte att jag, år 2019, skulle behöva skriva detta, som borde vara självklart för alla demokratiskt sinnade människor, för alla som tar Sveriges demokratiska styrelseskick och grundlagar på allvar: Sverige och resten av Europas länder kommer aldrig att bli etniskt homogena. ​

Jimmie Åkesson. Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Om vi tar Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor på allvar och tänker bort muslimer och muslimska invandrare (samt judar och andra som inte firar en kristen jul) ur det svenska samhället, betyder det ändå inte att Sverige skulle sluta att vara ett mångkulturellt land. ​Inte bara för att det finns minoriteter i landet som har levt sida vid sida med etniska svenskar under många sekler. Utan även för att det finns etniska svenskar som av olika anledningar låter bli att fira jul, midsommar och andra traditionella kristna och okristna svenska högtider. 

Bröllopstraditioner 

Är det i Ebba Busch Thors och Jimmie Åkessons Sverige tillåtet för etniska svenskar att till exempel välja bort traditionella svenska bröllopstraditioner, där mannen och kvinnan går in i kyrkan sida vid sida, för att i stället välja den amerikanska traditionen, där kvinnan överlämnas till sin blivande make av sin far? Personligen tycker jag mycket bättre om den svenska jämställda bröllopstraditionen än den unket patriarkala amerikanska, men det är inte poängen. Poängen är att ett demokratiskt samhälle, där den offentliga makten utgår från den enskildas frihet och värdighet, inte kan vara något annat än mångkulturell i den globaliserade värd som vi lever i. 

Det finns stor risk för att vi håller på att slänga ut det demokratiska barnet med badvattnet, i vår iver att göra upp med slapp integrationspolitik. Det är dags för alla politiska partier och deras företrädare att noga fundera över på vilken sida de vill stå och om det är värt att tvätta sin byk och göra rent hus med vilka medel som helst.

Av Nalin Pekgul

Nalin Pekgul är sjuksköterska, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.  2014 skrev hon boken ”Jag är ju svensk” tillsammans med Cheko Pekgul.