Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför ljuger alla politiker så mycket

Boris Johnson.Foto: ANDREW PARSONS / I-IMAGES / POLARIS POLARIS IMAGES
Peter Pomerantsev. Foto: Filip Van Roe © Reporters

I dag hålls nyval i Storbritannien, och aldrig förut har utfallet varit så osäkert. 

Peter Pomerantsev ser en skön ny värld ta form i den brittiska politiken. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. När gamla klassidentiteter, professioner och ideologier kollapsar, när det inte längre är uppenbart vad eller vilka de politiska partierna representerar, då faller samhället in i ett flux, varvid maligna politiska krafter tar tillfället i akt att skapa nya, intellektuellt vaga och emotionellt aggressiva identiteter: ”massorna”, ”folket”, ”majoriteten”. Filosofen Hannah Arendt beskriver i ”Totalitarismens ursprung” hur denna process fick fäste i Sovjetunionen och Tyskland under tidigt 1900-tal. I dag ser vi en liknande dynamik utspela sig runtom i världen, dock lika ofta upprepad som fars som tragedi. 

Ta det stundande valet i Storbritannien. Aldrig förut har så många väljare varit osäkra på vem de ska stödja, vem som skulle kunna bryta deras gamla partilojaliteter. Inom partierna pågår stora strider om vilka ideal de representerar, samt utrensningar, avgångar och politiker som byter parti eller blir politiska vildar. 

Den här processen har pågått länge. Genom decennierna har sättet som partierna uppfattar väljarkåren på förändrats. Under Kalla kriget brukade man definiera politik längs socioekonomins enkla linjer; ideologisk vänster mot ideologisk höger; The Guardian-läsare till vänster, The Telegraph-läsare till höger. Sedan, under 1990- och det tidiga 2000-talet, när politiken reducerades till blott ännu en konsumentvara, började opinionsundersökare göra bruk av de analyskategorier som erbjöds av reklamföretag. På 00-talet riktade Tony Blairs New Labour in sig på kategorier som ”Ford Mondeo-mannen” (en person som var väldigt attraherad av en särskild sorts bil), i ett försök att tillfredställa just deras ekonomiska begär. 

Tony Blair, Storbritanniens premiärminister från 1997 till 2007, protesterar mot brexit. Foto: GUY BELL/SHUTTERSTOCK

I dag ser också den metoden daterad ut: människor röstar inte enligt simpla konsumentvalskategorier, precis som tidningar och politiska partier numera inte nödvändigtvis representerar tydliga sociala kategorier. Under det tidiga 2010-talet blev det vanligt att definiera med nationen psykologiskt, socioekonomi ersattes av psykologiska typer. Opinionsundersökare letade efter kartor som tog mått på saker som status och självständighet, satte trygghet mot otrygghet, slutenhet mot öppenhet.

I dag kan analyser av grupper på sociala medier ge den kanske mest precisa reflektionen av vad som får olika samhällsgrupper att rösta.  Djurrätt eller tjälskott? Samkönade äktenskap eller miljön? 

Ett land med 20 miljoner invånare, uppskattar den digitala kampanjstrategen Thomas Borwick, behöver 70 till 80 olika sorters målgruppsriktade valbudskap. Uppgiften för en person som Borwick är sedan att koppla ihop enskilda sakfrågor och göra en kampanj av dem, hur långsökta kopplingarna än känns till en början. Under leave-kampanjen övertygade Borwick således olika väljare om att alla deras, väldigt olika, bekymmer kunde lösas genom att ”ta tillbaka makten” från EU. 

'Känslor, inte fakta, delar Storbritannien', är deras slutsats.

I det här spelet kan sammanhängande ideologiska program fungera som hinder snarare än hjälp – ju djupare du går, desto fler potentiella väljare riskerar du att alienera. Tittar man närmare på det konservativa manifestet i det här valet ser man hur uppseendeväckande tunt det är: det är snarast en samling av olika sakfrågor framtagna från fokusgrupper, tänkta att bli lösta magiskt så fort vi ”får igenom brexit”. 

Men även om en sammanhängande ideologi inte behövs är en fiende nödvändig för att kunna ena väljarnas olikartade frustrationer. Bäst är att hålla det hela så abstrakt som möjligt, så att alla kan uppfinna sin egen version av vad fienden betyder: ”etablissemanget” duger, eller ”eliterna”, ”de få”, ”träsket”. 

Praktiskt taget varje politiskt parti i det brittiska valet spelar någon version av detta postideologiska, aggressivt identitetsformande spel. Tories vill ha brexit-identiteten, där ”folket” ställs mot eliterna; Liberaldemokraterna vill ha remain-identiteten, definierad mot brexit-anhängarna; Labour vill representera de ekonomiskt ”många” i opposition mot ”de få”. 

Arendt varnade också för detta.

Det är här saker blir otäcka – vad vi talar om är inte bara en polariserad debatt, utan identitetskonstruktioner som underkänner andras uppfattningar och åsikter. 

Nya opinionsundersökningar från Kings College visar konsekvenserna. I Storbritannien finns faktiskt en ganska bred konsensus, eller åtminstone förhandlingsbara skillnader, i specifika politiska frågor som socialvård, ekonomi och minoriteters rättigheter. Men samtidigt är den emotionella polariseringen i landet stor, folk är förbannade på ”den andra”, trots att policyskillnaderna egentligen inte är särskilt betydande. ”Känslor, inte fakta, delar Storbritannien”, är deras slutsats.

Det här leder till en politik där överläggningar och faktabaserade samtal bryter ihop.  Som till exempel Yale-forskaren Daniel Kahn visar, förkastar människor fakta när dessa hotar deras identitet. Vi har trasslats in i en ny emotionell arkitektur och att hålla sig fast i den blir allt. Därför borde det inte förvåna någon att detta brittiska val är fullt av desinformation och uppenbart falska löften från samtliga partier. Arendt varnade också för detta. Att gamla vissheter kollapsar och ersätts av en massmentalitet grupperad kring råa känslor kommer leda till en värld där ”allting var möjligt och ingenting var sant”. 

 

Av Peter Pomerantsev

Peter Pomerantsev är författare och visiting senior fellow på London school of economics, specialiserad på propaganda och medieutveckling. Hans bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront, 2016) om det ryska mediesamhället och Putins postmoderna diktatur har rönt stor framgång och översatts till mer än ett dussin språk. Peter Pomerantsev skriver i medier som Financial Times, London Review of Books, Politico och Atlantic.

 

Översatt från engelskan av Victor Malm.

Skolan, Trump och råbiff – allt är postmodernismens fel

Postmodernism är ett av debattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.