Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför kan coronan få oss att våga älska

Författaren Lydia Sandgren.Foto: EMELIE ASPLUND / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Pandemin har ställt frågorna om livets villkor på sin spets. 

Lydia Sandgren skriver i kultursidans sommarserie ”Kärlek i coronans tid” om döden och förälskelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Under en karnevalsnatt på Berghofs Internationella Sanatorium gör Hans Castorp äntligen det som läsaren av Thomas Manns ”Bergtagen” väntat på i drygt 350 sidor: han raggar upp Clavdia Chauchat. Att det barkar dithän förstår man redan av titeln på kapitlet där kattlika Clavdia gör entré (”Naturligtvis, ett fruntimmer”), liksom av de oanständiga associationer som hennes namn kan tänkas väcka hos den franskspråkige. Men den tjugofyraårige Castorp verkar underligt ointresserad. Det tar månader innan han förmår närma sig den kvinna han utbyter blickar med i matsalen. Han beter sig som om han hade all tid i världen. 

Författaren Thomas Mann.Foto: Arkiv

Hans Castorp har rest till sanatoriet Berghof för att hälsa på sin kusin i några veckor. Väl där visar det sig att han själv har en misstänkt ”blöt fläck” på lungan och han blir kvar i sju år. Tuberkulosen överskuggar sanatoriegästernas tillvaro och rycker dem förr eller senare från jordelivet. Döden låtsas man inte riktigt om – plötsligt är ett rum tomt och utstädat, och sedan flyttar någon ny lungsjuk in – medan sjukdomens praktiska bestyr är högst närvarande för Castorp och hans patientkollegor. De mäter feberkurvor. De håller liggkur. De går på läkarundersökningar. De får lungorna röntgade, och läkarna tolkar röntgenplåtarnas mörka fläckar. Är det sjukdomen som breder ut sig, eller bara en skugga? Det är nog bäst att man stannar över sommaren också. 

Däruppe på berget är månaden den minsta tidsenheten, och ett år är inte mycket att orda om. Trots att Castorp befinner sig på en plats där döden ständigt gör sig påmind tycker han att han kan vara, som han säger, ”rundhänt med tiden”. Han behöver inte knussla med den. Det finns hur mycket som helst.

Man kan få så lindriga symtom att de inte märks, eller så svåra att man avlider.

Tuberkulosskildringen ”Bergtagen” kom 1924. Sedan dess har flera stora sjukdomar svept över världen, och nu är det alltså dags igen. Vår tids sjuka har inte riktigt funnit sig tillrätta i sitt verkliga namn, utan kantrar ständigt över i det slagkraftigare coronan. Inte ens det upplysta, välstädade, sterila Sverige anno 2020 står emot den. Alla kan smittas. Alla kan smitta. Man kan få så lindriga symtom att de inte märks, eller så svåra att man avlider. I början verkade det osannolikt att man själv skulle dö. Man tänkte sig kanske att det bara var multisjuka gamlingar som strök med, och var man inte en multisjuk gamling gick man säker. Sedan dog folk som varken var multisjuka eller gamla. Döden, mindes vi, stryker runt i alla led.

Att folk blir så skärrade över risken att dö är intressant i sig; när allt kommer omkring är döden det enda vi kan vara säkra på i livet. Men människan har en särskild begåvning för att tro sig odödlig. Även om man på ett rationellt plan förstår att allt har en slutpunkt, så kan fantasin om att ha all möjlig tid på sig operera någonstans i psykets grumligare regioner. Ett sådant förnekande av dödligheten är en usel jordmån för kärlek. Den odödlige behöver nämligen aldrig handla. Allting kan skjutas på framtiden. 

Kärlekslivets gärningar och gester – kyssen, beröringen, att upprätta något slags framtidsvilja i förhållande till den andre, och sedan genomföra det som krävs för denna gemensamma framtid – behöver ju strikt taget inte ske just i dag. Det kan vänta. Dessutom inbegriper sådana handlingar ett riskmoment, eftersom man kan bli avvisad, sviken, komma till korta och så vidare. Och vem väljer inte väntan framför sådant obehag? Det går lika bra i morgon. Men med tiden blir alla dessa morgondagar till år, och förr eller senare passerar den odödlige punkten då det, trots allt, är för sent. 

Serieteckaren Liv Strömquist.Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Odödligheten är nära besläktad med ett annat otyg i kärlekslivet: idén om oändliga möjligheter. Det finns, tycks vi tro, hur många potentiella partners som helst. Det kan alltid dyka upp någon bättre. Mister du en står dig tusen åter. Det är kanske sant i rent kvantitativ bemärkelse, men den som tror att det räcker med kvantitet vet ingenting om kärlek. 

Sanningen ligger närmare vad Liv Strömquist konstaterade i ”Babel” (8/9 2019): ”Känslan [att bli kär] är ändå väldigt ovanlig. Om man tänker under en livstid, hur många gånger blir man så kär? Det kanske händer två eller tre gånger om man har tur.” För den som inte vill kännas vid ändligheten, att något är sällsynt och ovanligt och, om man förlorar det, kanske oersättligt, blir relationer en torftig historia. 

Det kommer att visa sig: ännu är allt i rörelse.

Kanske är det här coronan kommer kärleken till hjälp: som uppmaning till de handlingar som förverkligar livet snarare än skjuter det på framtiden. Som påminnelse om att somligt kan gå förlorat. Som memento mori för tvivlare som skyr allt som binder dem till framtiden. Och, inte att förglömma, som undantagstillstånd. 

För just som karnevalsnatten på Berghof blev en liten reva i tiden där sociala regler kullkastades och nya möten blev möjliga, har coronan måhända ruckat på våra gamla invanda mönster och gett plats för något nytt att växa. Det kommer att visa sig: ännu är allt i rörelse.   

Så hur gick det för Hans Castorp och Clavdia Chauchat? Läsaren får veta att Castorp besöker Clavdias rum, men inte vad som händer där (förutom att hon ger honom en röntgenplåt av sina lungor i avskedsgåva). Dagen efter lämnar hon Berghof. Några år senare återvänder hon i sällskap med den lika livskraftige som dödssjuke Peeperkorn. Man förstår att hans förhållande till kärlekens gärningar inte lika komplicerat som för vår unge Castorp. Peeperkorn behöver inte vänta på några karnevalsnätter; han skapar dem själv. 

Sedan dör han visserligen, men det gör de ju alla förr eller senare, de där uppe på Berghof.

 

Av Lydia Sandgren
Lydia Sandgren är författare och psykolog. Hennes debut ”Samlade verk” (Albert Bonniers) är en av vårens mest kritikerhyllade romaner. 

 

KÄRLEK I CORONANS TID – FLER ESSÄER