Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför har vi burit upp en orgel på Expressen

Bo Strömstedt i sitt arbetsrum 1991. Nu står orgeln på Expressens kulturredaktion.Foto: LARS NYBERG
Karin Olsson.

Karin Olsson skriver på Expressens 75-årsdag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Bo Strömstedts gamla tramporgel står åter på Expressens redaktion.

Den bars upp häromdagen från ett bortglömt hörn i källaren. Dammig och kantstött, men fortfarande rätt gul och grann. Inte en ton kan den frambringa. Luften har bokstavligt talat gått ur den.

Men när Expressen i dag fyller 75 år – efter en vecka av firande – har orgeln en annan funktion än då den legendariske chefredaktören spelade Evert Taube eller någon frikyrkosång i sitt stora arbetsrum.

Den påminner om publicistikens roll i en för mediebranschen starkt föränderlig tid, när tidningar ofta slarvigt benämns som ”varumärken”. Som platta loggor och titlar, utan kropp och själ, enkla att stämpla på vad som helst.

Alla som jobbar med journalistik, eller den verksamhet som bär upp den, vet att innehållet alltid kommer först. Utan relevans, inget varumärke. Varje dag krävs nya ackord och melodier, bättre berättelser och större blåsväder.

Kvällstidningen som inte vill bli störst och bäst, om man nu inte redan är det, kommer garanterat bli en förlorare.

Är det något mediekrisen har lärt oss är just hur olidligt lätt varumärket väger när teknikskiften ändrar publikens och annonsörernas vanemönster. På bara några år kan allt vara borta. Se bara på Metro.

Istället är det förmågan att ständigt omtolka sin publicistiska idé och få fram just den journalistiken som gör en tidning uthållig. Att innehållet presenteras och distribueras i ”bekvämt format och modern utstyrsel”, som det hette 1944 vid Expressens grundande, måste vara en självklarhet.

Publiken är i alla fall aldrig intresserad av några halvmesyrer, oavsett hur starkt varumärket en gång varit. När tidningen för drygt ett decennium sedan på allvar började investera i de digitala plattformarna var vi långt efter. Läsarna förstod med rätta inte varför de skulle komma till oss. Idag når vi fler människor än någonsin förr, över fem miljoner i veckan, och kurvan fortsätter att stiga.

En symbol för tidningen som vet hur man underhåller både dagens publik och sin historia.

Det sista är viktigt. Vårt ständiga klättrande har ofta fått mig att tänka på Expressen som en typisk klassresenär. Landsatt i storstan, men med hjärtat ute i landet. Lite för skrytig över sina – alltid mätbara – framgångar, men uppe längst om natten och tidigast på morgonen för att visa de jävlarna. Kvällstidningen som inte vill bli störst och bäst, om man nu inte redan är det, kommer garanterat bli en förlorare.

Så när vi bär upp den gamla orgeln är det inte en signal om att Expressen fastnat i gamla tider. Eller sentimentalitet över forna chefredaktörer, må det vara Strömstedt eller Mattsson, utan en symbol för tidningen som vet hur man underhåller både dagens publik och sin historia. Ganska ofta hänger det ihop.

En och annan kommer säkert sucka över redaktionens återbördade inventarium. Kan Expressen aldrig släppa den förbannade orgeln? Tumma lite på tonerna och traditionerna? Svaret är: nej, det kan vi inte.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.

Vart har männen tagit vägen?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.