Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför har jag förlorat hoppet om journalistiken

Göran Rosenberg. Foto: FORUM FÖR POESI OCH PROSA
Hur överlever journalistiken i den digitala eran? Foto: VILHELM STOKSTAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

Journalistikens roll i samhället bygger på en oskriven överenskommelse om att inte förfalska, förföra och förleda.

Göran Rosenberg skriver om hur ett publicistiskt arv förskingras i en ny medial verklighet där lögnen har normaliserats.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | JOURNALISTIK. När jag under några månader kring millennieskiftet skrev en bok som fick namnet "Tankar om journalistik" hade jag just avslutat en nära tioårig period som chefredaktör för tidskriften Moderna Tider och kände ett behov av att sätta ord på vad det var jag hade ägnat trettio år av mitt liv åt.

Jag var ännu bara just femtio år fyllda och hade rimligen en del kvar att göra som journalist, men av flera skäl kändes det som tid för ett bokslut. Jag hade börjat min bana tidigt, på skrivmaskinens, de slamrande blysätteriernas och den levande partipressens tid, och när jag 1990 lämnade Sveriges Television för att starta Moderna Tider hade jag redan varit med om en del. Inte minst början på den stora omvälvningen av journalistikens tekniska och ekonomiska villkor och den fortgående förändringen av dess betydelse för information och opinion.

Ännu var det oklart vart det hela var på väg och Moderna Tider grundades på en uttalad optimism om journalistikens fortsatta möjligheter att hävda sig i det snabbt växande bruset från lobbyister, informationskonsulter och fabrikstillverkade ”nyheter”, och det lika snabbt växande flödet från det svällande bildsamhällets tusentals nya kanaler. 

Det nya medielandskapet

När jag i december 1999 lämnade Moderna Tider var det inte slutet på min kärlek och lust till journalistiken men väl slutet på min optimism om dess förutsättningar att hävda sig i det nya medielandskapet. 

Vilket var det kluvna stämningsläge som jag befann mig i de efterföljande vår- och sommarmånaderna och jag inte visste vad jag skulle göra med resten av mitt liv och det kändes nödvändigt att berätta vad det var jag hade älskat med journalistiken, och vad det var som hade fått mig att misströsta. 

Sedan dess har marken ytterligare rasat under fötter på journalistiken. Den hade som sagt börjat rasa redan då, men då fanns ännu inte Iphone och inte Facebook och inte Twitter, och inte heller de ”alternativa” medier för spridandet av ”alternativa” fakta och falska nyheter som sedan dess invaderat det mediala rummet och skakat om inte bara journalistiken utan också politiken och demokratin. 

Kort sagt var det inte bara svårt att föreställa sig att hela den affärsmodell som journalistiken vilade på skulle kollapsa (även om tecknen i tiden var synliga redan då), utan än mer att journalistikens etiska fundament, det publicistiska ansvaret och det journalistiska oberoendet, så till den grad skulle angripas och försvagas. 

"Gammelmedier" mot sociala medier

Journalistikens halvoffentliga ställning och roll i samhället bygger i sista hand på en oskriven överenskommelse med läsaren/lyssnaren/tittaren om att avsikten med det som publiceras är att berätta, upplysa och informera, inte att förfalska, förföra och förleda. Det är en överenskommelse som befunnit sig under attack länge nu, men som nu har underminerats från så många håll och i så många former att gränsen mellan journalistik och till journalistik förklädd lögn och propaganda knappt längre går att urskilja för de allt fler människor som får sina ”nyheter” om världen via nätets lavinartat växande utbud av ekokammare, filterbubblor och asociala medier. 

Den helt förutsägbara följden har blivit en nedgång världen över i förtroendet för publicistiska ”gammelmedier” och en motsvarande uppgång i förtroendet för information från vänner och kontakter på sociala medier. I en medial miljö där falska nyheter kan konkurrera på samma villkor som äkta, får lögnen en konkurrensfördel framför sanningen eftersom lögnen gynnas av det klimat av misstro mot allt och alla som den själv föder. Journalistiken däremot fordrar ett klimat där sanningen, eller åtminstone förpliktelsen att vara sanningsenlig, har en konkurrensfördel gentemot lögnen. 

Det är på den punkten som jag tror att något stort har skett. Konkurrensfördelen är inte given längre. Lögnen har normaliserats. Publicistiska medier som vill konkurrera med sanningssökande måste inte bara hitta nya affärsmodeller utan också på nytt göra skillnaden mellan sanning och lögn relevant för människors val av nyhets- och informationskällor.

Gränsen mellan sanning och lögn

Affärsmodellerna är det mindre problemet. Med möjligheten att ta betalt på nätet finns också möjligheten att ta betalt för god journalistik. Om efterfrågan på god journalistik kan förenas med förmågan att betala uppstår rimligen en affärsmodell. Rent tekniskt har journalistik aldrig haft så goda förutsättningar att produceras och distribueras som i den digitala eran. 

Det större problemet är eroderingen av gränsen mellan sanning och lögn, eller snarare eroderingen av gränsens betydelse för information och opinion. Det faktum att god journalistik fortfarande kan produceras betyder inte att den kommer att kunna spela samma roll för människors verklighetsuppfattning som tidigare. Den informationsklyfta som vi ser öppna sig i det digitala samhället beror inte på att information saknas eller är otillgänglig, snarare tvärtom, utan på att den digitala eran har revolutionerat villkoren inte bara för journalistiken utan villkoren för all mänsklig kommunikation överhuvudtaget.

Vad journalistiken förutsätter, förutom en fungerande affärsmodell, är en kommunikation som gör det möjligt att skilja på sant och falskt. Vad journalistiken i den digitala eran har att möta är en kommunikation som gör den urskiljningen svårare; en kommunikation präglad av den explosionsartade utvecklingen av direktkommunikation i ljud och rörliga bilder och en motsvarande avveckling, vågar jag påstå, av förmågan att kommunicera i skrift. 

Med ljud och rörliga bilder kan naturligtvis mycket kommuniceras, i vissa avseenden kanske mer än med det skrivna ordet, men det som kommuniceras i bilder säger i grunden något annat, och talar till något annat i oss, än det som kommuniceras i skrift. 

Hur vi berättar världen

En bild säger inte mer än tusen ord, en bild säger något annat än aldrig så många ord och Moderna Tiders devis, tusen ord säger mer än en bild, var mera fyndig än träffsäker.

Ju mer vi kommunicerar genom bilder och bildsymboler, desto mer kommer vi att säga något annat än det vi kan kommunicera genom skrivna texter. 

En bild kan inte nagelfaras och på samma sätt som en skriven text. Än mindre en manipulerad bild som gör det omöjligt att med blotta ögat avgöra om det som syns är det som finns. Och därmed svårare att se skillnad på äkta och falskt. 

Inför en bild står vi intellektuellt mera försvarslösa än inför en skriven text. Och känslomässigt mera utlämnade.

Hur vi berättar världen är ingen liten sak. Vi kan berätta den bättre och vi kan berätta den sämre, beroende på vår förmåga att sanningsenligt gestalta våra erfarenheter av den. Sanningsenlighet är inte detsamma som sanning. Sanningsenlighet är en strävan, inte ett resultat. Journalistiskt berättande kan ta sig många uttryck och handla om allt mellan himmel och jord, men journalistik kan inte vara fiktion och lögn.

Minervas uggla flyger i skymningen, sägs det, och kanske är det först när vi ser marken gunga under fötterna på journalistiken som vi bättre kan se vad journalistiskt berättande, med alla sina egenheter och svagheter och storheter, är och fortfarande skulle kunna vara.

 

Göran Rosenberg är författare och medarbetare i Expressen.

Texten är en förkortad och bearbetad version av förordet till nyutgåvan av "Tankar om journalistik" ("Eftertankar om journalistik", Mai Linh förlag, 2018).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!