Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför har Bergman misshandlats i Sverige

NYHET. Första svenska dvd-boxen med Ingmar Bergman.
MÄSTAREN. Ingmar Bergman. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX / CODE 50030 SCANPIX SWEDEN
Hynek Pallas. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Dvd-bolaget Studio S har gjort ett hästjobb och samlat 36 Bergmanfilmer, en tv-serie och ett digert extramaterial.

Hynek Pallas gläds åt att en seriös dvd-samling nu äntligen kommer till Ingmar Bergmans hundraårsjubileum.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | DVD. I den australiske författaren Gerald Murnanes novellsamling "Sammetsvatten" försöker en man imponera på sin dejt genom att berätta om en film av Ingmar Bergman. Tyvärr råkar det vara "Jungfrukällan", och mannen fastnar i en detaljerad skildring av filmens våldtäktsscen. 

Den svenska relationen till Ingmar Bergmans filmer är en lika märklig historia – om än omvänt. Till och med i filmvärlden var det länge okej att vara analfabet när det gällde Bergman. 

Det är ingen tillspetsad generalisering. Som regissören Lisa Langseth skrev i en text om filmen "Vargtimmen" i nätpublikationen POV (16/3) så gällde det Bergmanförakt som växte fram på 1970-talet även på Sveriges främsta filmskola. "På Dramatiska Institutet runt millennieskiftet, när jag gick där, hade man svårt för Bergman, vilket man hanterade genom att överhuvudtaget inte prata om honom. Vi läste aldrig hans texter, diskuterade aldrig hans uppsättningar eller såg hans filmer, han ansågs överskattad och betydelselös."

En gång i tiden hängde detta ihop med avundsjuka. Bergman tog syre och pengar. Sedan kom politik in i bilden. "Skammen" retade Vietnamvänstern. En bok från 1977 heter "Ingmar Bergman och den borgerliga ideologin". De senaste 20 åren har det handlat mer om okunskap. Med den har det rest en mur av svårtillgänglighet kring Demonen på Fårö. Kafkaångest man behöver en doktorsgrad för att penetrera. Men som Langseth påpekar är det här filmer om "allmängiltiga mänskliga känslor som de flesta av oss känner till, oavsett klassbakgrund".

Hur ändra på detta? Den bästa lösningen har varit att tillgängliggöra filmerna med introducerande sammanhang. Ju mer filmkultur som saknas i samhället, desto mer extramaterial, essäer och kontext behövs. 

 

FAKTA/FILMERNA I BOXEN

Hets (1944)

Kris (1946)

Det regnar på vår kärlek (1946)

Kvinna utan ansikte (1947)

Skepp till Indialand (1947)

Eva (1948)

Musik i mörker (1948)

Hamnstad (1948)

Törst (1949)

Fängelse (1949)

Till glädje (1950)

Frånskild (1951)

Sommarlek (1951)

Kvinnors väntan (1952)

Sommaren med Monika (1953)

Gycklarnas afton (1953)

En lektion i kärlek (1954)

Kvinnodröm (1955)

Sommarnattens leende (1955)

Sista paret ut (1956)

Det sjunde inseglet (1957)

Smultronstället (1957)

Nära livet (1958)

Ansiktet (1958)

Jungfrukällan (1960)

Djävulens öga (1960)

Lustgården (1961)

Såsom i en spegel (1961)

Nattvardsgästerna (1963)

Tystnaden (1963)

För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Persona (1966)

Vargtimmen (1968)

Skammen (1968)

En passion (1969)

Beröringen (1971)

Viskningar och rop (1973)

Scener ur ett äktenskap (1973)

Ansikte mot Ansikte (1976)

Ormens ägg (1977)

Höstsonaten (1978)

Ur marionetternas liv (1980)

Fanny och Alexander (1982)

+ bonusmaterial

Därför var det bedrövligt när SF för drygt 15 år sedan gav ut en handfull Bergmanfilmer på dvd. Det var ett av mina första uppdrag som filmskribent och jag står fortfarande för de hårda orden: en skandal. "Nattvardsgästerna" var oskarp, med lätt grönaktig bild. Några av filmerna fick förvisso korta introduktioner av Bergman själv. Men under samma period – när regissören liksom flera nära medarbetare ännu var i livet – skickade amerikanska bolag hit folk för att göra intervjuer och kommentarspår. De specialbeställde essäer och letade klipp i arkiven.

Liv Ullman och Max von Sydow under "En passion".

Första stora boxen

När den första stora svenska Bergman-boxen nu släpps under 100-årsjubileet har mycket av det som ignorerades för 15 år sedan åtgärdats. 

Dvd-bolaget Studio S har gjort ett hästjobb. Hade de varit ett bokförlag skulle man haft stående bidrag från Svenska Akademien och varit regelbundet inslag på kultursidorna. 

Så är det nu inte ställt med filmkulturen. Men de senaste åren har Studio S gett ut allt från Suzanne Osten och Bo Widerberg till beredskapsfilmer, pilsnerrullar och Hasse Ekman. Uppenbarligen har denna lika breda som djupa blick på historien vunnit SF:s förtroende.

Resultatet är 36 Bergmanfilmer, en tv-serie och sex filmer Bergman skrev åt andra. Från "Hets" 1944 till "Fanny och Alexander" 1982. Allt med rikt extramaterial. En del har setts förut, som de introduktioner och intervjuer Marie Nyreröd producerade med Bergman. Mer fascinerande är en intervju från 1977 i samband med "Ormens ägg". Filmen, som utspelar sig i depressionens Tyskland, gjordes under Bergmans exil. Jag vet inte vad som är mest förvånande: att en svensk konstnär öppet och ärligt talar om hur han drogs till nazismen när han som 18-åring levde i Tyskland – "Jag kom hem till Sverige som en liten entusiastisk nationalsocialist!" – eller att SVT en gång hade ett filmprogram som tillät vuxna kultursamtal. 

Victor Sjöström och Ingmar Bergman under inspelningen av "Smultronstället". Foto: Studio S.

Bergmans skola

Häftena samlar snygga affischer och filmkommentar tillsammans med nyskrivna essäer som ger en helhetsbild. Mikaela Kindblom och Elisabeth Edlund knyter Bergman till Filmstaden i Råsunda respektive Fårö. Båda sätter därmed regissören i sammanhang: studion som blev Bergmans skola och historien som sitter i dess väggar; det kollektiva arbete som är nödvändigt för filmskapande och det samhällsengagemang Bergman fick som Fåröbo. Synd bara att hans dokumentärer om Fårö saknas i boxen. Jan Lumholdt lyfter humoristen Bergman och de revyartister som passerade framför hans kamera.  

Daniel Humphrey, författare till "Queer Bergman: sexuality, gender and the european art cinema", beskriver hur Bergman introducerades i USA. Innan svensken drog publik i basker och svårmod visades "Sommaren med Monika" som grindhouse. En genre där distributörer klippte om och la till så mycket sex (eller våld) som möjligt för att tilltala drive-in-publiken. Den versionen, med namnet "Monika: The story of a bad girl!", ges för första gången ut här.

En nyttig påminnelse om vad film var innan den sakrosankte auteurens födelse. Och vad den betydde. När Martin Scorsese intervjuades i "Bergmans video" hymlade han inte: Bergman var på de katolska prästernas shitlist. Så honom måste man ju se. 

Ingmar Bergman och Ingrid Bergman under inspelningen av "Höstsonaten".

Fassbinderdoftande film

Jag hade gärna läst fler sådana perspektiv, som bryter med vår invanda blick. Perspektiv som i dramatikern America Vera-Zavalas kommande uppsättning "Exil Bergman". Där berättar intellektuella som filmregissören Dani Kouyaté hur de mötte Bergman i utlandet men efter att de flyttat till Sverige fått kalla handen när de velat diskutera hans verk. Eller varför inte just Langseths frågetecken om filmutbildningen och "Vargtimmen"? Att inte visa film om konstnärens vampyrism när man utbildar regissörer – eller vilken konstnär som helst – är häpnadsväckande. Bergman återkom flera gånger till temat. Vilket kan tyckas väsentligt i tider då manliga genier som parasiter diskuteras. 

Men "Ingmar Bergman – 100" år är en perfekt startpunkt och ger möjlighet att följa konstnären från manusvalp till äktenskapskrossande tv-regissör. Just kronologin är ljuvlig: jag älskar att Bergman gjorde en queer Fassbinderdoftande film på tyska – den briljanta "Ur marionetternas liv" 1980 – innan han samlade barndomsmotiven till sin mysiga grand final "Fanny och Alexander". 

Det är väl oklart om Ingmar Bergman någonsin blir kultur att yva sig med på en svensk dejt. Men nu finns åtminstone ett värdigt sätt att pröva.  

 

DVD-box

Ingmar Bergman – 100 år

Dvd-box, limiterad upplaga

Studio S

 

Hynek Pallas är doktor i filmvetenskap, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Migrationsmemoar 1977-2018". 

 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Loa Falkman och Rickard Söderberg som minns Birgit Nilsson. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!