Därför göder internet högerextremismen

RECENSION | SAKPROSA. Det är svårt att inte berömma timingen på den här boken. I tilltagande grad har vi de senaste åren pratat om ryska trollarméer, om radikalisering på nätet och hatet och polariseringen som bara tycks öka. I "Internet är trasigt" försöker Martin Gelin, New York-korrespondent på DN, och Karin Pettersson, före detta politisk chefredaktör på Aftonbladet och numera ansvarig för samhällsfrågor på Schipsted, förklara här hur det kommer sig, och vad vi möjligen skulle kunna göra åt det.

Tyvärr lyckas de bara bitvis. I vissa stycken är boken utmärkt. De förklarar hur uppmärksamhetsekonomin fungerar, att Facebook och Youtube bygger hela sin affärsmodell på att människor ska bli så känslomässigt engagerade som möjligt för att stanna kvar och ge ifrån sig mer data om sig själva och exponeras för fler och allt bättre individualiserade annonser.

De känslor som är lättast hos människor att väcka är vrede och rädsla, alltså kommer algoritmerna helt utan någon sinister plan visa oss mer och mer av sådant vi blir arga på eller rädda för. 

Samtidigt vill vi känna oss trygga och omslutna av likar i den här rädslan och ilskan. Det som premieras är därför sådant som bara är lite mer extremt och mer känsloframkallande än sådant vi redan sett och gillat.

Donald Trump och Bernie Sanders

De citerar forskning från en av mina egna favorittekniktänkare, tekniksociologen Zeynep Tufekci, som visat att personer som tittar på Youtube-filmer med Donald Trump tenderar att rekommenderas material från gradvis allt mer högerextrema, medan den som tittar på Bernie Sanders hamnar hos vänsterkonspiracister. 

För en politisk debattör i den här miljön blir enklaste sättet att få uppmärksamhet att vara extrem och uttalat elak. Det ger ett offentligt samtal där rimliga röster dränks av dem som skriker högst och alla hela tiden stärks i sin uppfattning att den andra sidan bara består av dårar.

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Internets algoritmer styr våra liv 

Gelin och Pettersson citerar en tragikomisk undersökning från New York University från 2017 som visade att varje ilsket värdeord i en tweet ökade chansen för en retweet med 20 procent.

I det som är bokens enskilt viktigaste budskap konstaterar de att det inte är högerextrema som är bättre än andra på sociala medier, som många annars säger. Det är sociala medier som är bra på högerextremism.

Frågorna är dock mer komplexa än Gelins och Pettersons emellanåt lite storögt svenska tro på staten som räddare, för att inte tala om hur obekymrat de propagerar för att Google borde bli ansvarig utgivare för allt som läggs upp på Youtube.

Givet att de också oroar sig för den gigantiska makt som ligger i händerna på en handfull internetföretag är det obegripligt att inte se farorna i om dessa monopolister dessutom skulle ha total makt över vad som får sägas på deras plattformar.

Lite för många tveksamheter

Vissa konstigheter i boken framstår som rena missförstånd, som när författarna felaktigt lägger 1900-talsekonomen Schumpeters världsberömda teori om kreativ förstörelse i munnen på en nutida managementkonsult, eller hävdar att amerikanska politiker gav bort makten över internet till marknaden med en lag från 1993 som dock aldrig passerade senaten.

Annat tyder på problematiken med två olika författare som när de först beskriver Silicon Valleys förtjusning i tanken på medborgarlön som en lömsk plan för att passivisera prekariatet, för att bara några sidor senare nämna medborgarlön som ett exempel på hur Silicon Valley försöker lösa allvarliga samhällsproblem. 

Med så här mycket citat och referenser saknar jag också verkligen noter. Jag vet att svenska förlag tror att läsare inte klarar av noter, att det blir för akademiskt och svårläst, men kanske hade det också gjort det enklare för en redaktör att reda ut de värsta irrsnåren. Som det är nu sänks en bitvis klart engagerande och angelägen uppgörelse om vilka samhällen tekniken egentligen ger oss av lite för många tveksamheter.

Det är synd. Det här är en verkligt viktig diskussion. Låt oss fortsätta föra den ändå. 

Isobel Hadley-Kamptz är medarbetare på Expressens kultursida.