Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför fick Steve Jobs barn inte testa Ipaden

Det var väldigt längesedan som teknikföretagen hade som mål att göra livet bättre för oss. Redan Steve Jobs kände sig tvungen att begränsa barnens teknikanvändande. Foto: PAUL SAKUMA / AP
Miljardären Warren Buffett äger inte ens smartphone – men köpte plötsligt tio miljoner aktier i Apple Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN
Johan Anderberg är medarbetare på Expressen. Foto: OLLE SPORRONG

Finns det egentligen någon som är nöjd med hur internet fungerar i dag? 

Johan Anderberg skriver om en bransch som gått från skapa teknikprodukter till att bygga om våra hjärnor. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ett litet handskrivet vykort.

För nästan hundra år sedan var det allt som krävdes för att starta en radiostation i USA. 

Vykortet adresserades till handelsministern, som vid den här tiden var ansvarig för att dela ut sändningstillstånden.

I november 1925 hade han utfärdat 600 sådana, och ytterligare ett par hundra sökande väntade ivrigt på att få sina licenser.

Alla – från storföretag till små universitet – verkade vilja testa den nya tekniken.

Det fanns bara ett litet problem.

Luften räckte inte till.

För den som tittade upp i himlen, vid den här tiden ännu orörd av människans massflygande, framstod det säkert som en konspiration, något som korrumperade byråkrater hade hittat på, att luften kunde vara begränsad. 

Det fanns ju hur mycket himmel som helst att ta av.

Men det som byråkraterna pratade om gick inte att se med blotta ögat. 

Problemet gick ut på att frekvensspektrumet var begränsat. Om två personer sände musik på – säg 88 Mhz – skulle de störa ut varandra. Och eftersom USA var ett land med fri företagsamhet fick byråkraterna inte hålla på och lägga krokben för radioentusiasterna. Federala domstolar dömde vid flera tillfällen ut handelsdepartementets försök att reglera bandbredden.

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Rädda världen – tänk som Warren Buffett 

 

Det blev kaos. Ingen kunde höras. 

Så handelsministern beslutade – i trots mot domstolarna – att inga nya tillstånd skulle ges. Det skapade i sin tur en uppköpsrush när de existerande licenserna blev allt mer värdefulla. Små religiösa och akademiska stationer försvann till förmån för kommersiella.

Nu vaknade kongressen. Och i “The Radio Act of 1927” beslutades att en nystartad myndighet skulle dela ut sändningstillstånden för att främja det “allmänna intresset”.

Från att felaktigt ha betraktats som en frihetens domän, där vem som helst verkade kunna starta radio, betraktades radio nu tvärtom som en teknik som var få förunnad.

Spola fram bandet hundra år, och samma insikt börjar sprida sig om den teknik som kallas internet. 

Evgeny Morozov förklarade internet

Det är inte helt lätt att skriva om internet. För det första är begreppet “internet”, med Evgeny Morozovs ord, “en bläckpunkt i ett Rorschach-test. Beroende på vilka som tittar på fläcken, och vad de har för ideologiska agendor, kommer de att dra olika ideologiska slutsatser om det.” 

Men framför allt bemöts varje ansats att på något sätt ifrågasätta dagens ordning på detta internet med anklagelser om neoluddism, med jämförelser om hur medeltidens munkar bekämpade tryckpressen, eller med berättelser om hur Sokrates ogillade vaxtavlor.

Men man kan vända på det; finns det egentligen någon som är nöjd med hur internet fungerar i dag? 

Missnöjet finns överallt. Tekniktidskriften Wired skriver om att “internet har gått sönder”, föräldrar känner att deras barn har blivit okontaktbara junkies, högerdebattörer oroar sig över att konservativa röster stängs ner av Google och Facebook, vänstern i Europa och USA håller oansvarig datainsamling ansvarigt för Brexit och valet av Donald Trump, företagare nojar om Amazons monopolistiska tendenser.

Och så vidare.

Exemplen ovan låter som vitt skilda saker, men kanske är de bara olika symptom på ett och samma problem?

Vi kan låta Warren Buffett förklara vad problemet är.

Den 87-årige miljardären brukar inte figurera i resonemang om internet; han äger inte ens en smartphone. Men 2016 gjorde han något oväntat.

Han köpte 10 miljoner aktier i Apple.

Fram till dess hade Buffett i stort sett skytt techföretag. Hans investeringsfilosofi gick ut på att hitta företag med höga “vallgravar” – skydd mot konkurrens. Och företag som sysslade med ny teknik hade en ovana att alltid bli omsprungna av ett annat företag efter några år. Tänk Ericsson. Tänk Nokia. Tänk Netscape. 

Warren Buffett gillade järnvägsföretag, elleverantörer, försäkringsbolag och läsktillverkare. 

Vad såg Warren Buffett i Apple?

Så vad var det han såg i Apple?

För tv-kanalen CNBC berättade han att han tittade på sina barnbarnsbarn. De var ju beroende av sina Iphones. Och det verkade nästan omöjligt att byta till ett annat märke.

“Sticky products”, sa han till CNBC.

Så Buffett köpte mer och mer aktier. 

Han såg ett företag som inte kunde gå under.

I börskretsar går de stora amerikanska techföretagen nu under akronymen FAANG: Facebook, Amazon, Apple, Netflix och Google. 

De har haft en enorm värdeutveckling de senaste åren, och av världens sex högst värderade företag är nu fem stycken techföretag.

Tillsammans med de kinesiska drakarna Tencent och Alibaba har de här företagen i stort sett delat upp internet mellan sig. Några allvarliga konkurrenter syns inte till. Det beror dels på att de stora företagen köper upp så många lovande techföretag i ett tidigt skede, och dels för att inträdeskostnaderna är enorma. Vem skulle kunna starta ett nytt Facebook? Ett nytt Google?

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Vem blir vinnare i det digitala mecenatsystemet?

 

Företag som inte kan gå under är onekligen bra investeringar, men de är inte helt oproblematiska för samhället. 

Det som har skett de senaste åren är också att företagen inte bara excellerat i digital utveckling, utan också fått en allt djupare förståelse för de mekanismer som styr den mänskliga hjärnan.

De har lärt sig hur man fångar vår uppmärksamhet – hur man med färger, ljud, små belöningar, får oss att ständigt komma tillbaka till plattformarna.  

De har blivit experter på dopamin, septum, prefrontal cortex och amygdala.

Om detta har flera “avhoppare” från Silicon Valley vittnat. Om hur plattformarna ständigt optimeras för att få oss att tillbringa mer tid på dem, om att de också börjat rikta in sig på barn och ungdomar  – som i förlängningen berövas tid med sina vänner, idrott, musik eller något annat.

De där avhopparna vill starta en rörelse som får techföretagen att i stället använda sina kunskaper om det mänskliga belöningssystemet för att få oss att uppnå våra livsmål – få oss att tillbringa tid med våra vänner, barn, yrken, fritidsintressen eller vad det är vi förknippar med ett meningsfullt liv – i stället för att få oss att tillbringa tid på plattformarna. Organisationen “Time Well Spent” är en av de som försöker lösa “den digitala uppmärksamhetskrisen”  

Frågan är hur troligt det är att de lyckas.

Det var väldigt längesedan som de här företagen hade som mål att göra livet bättre för oss, och sedan tjäna pengar på det.

De är inte längre i databranschen.

De är i hjärnbranschen.

Intressant nog sammanfaller techföretagens kamp om vår uppmärksamhet med landvinningar inom forskningsområdet neuroplasticitet. Det går i korthet ut på insikten att våra hjärnor är ständigt föränderliga; att de under hela våra liv påverkas av vad vi dagligen gör.

Testa själv. När du hör något du vagt känner till  – kanske namnet Warren Buffett – letar du i minnet efter honom? Eller låter du handen undermedvetet söka sig mot fickan där mobilen ligger?

Kanske behöver du veta hur lång tid det tar att köra till Göteborg? Funderar du på hur många kilometer det är, hur vägen är och räknar lite i huvudet? Eller öppnar du Apple Maps?

Många av de här förändringarna är helt ofarliga (såvida du inte till varje pris vill minimera din risk att få Alzheimers) men de ger en bild av vilken ställning techföretagen har. 

De där vallgravarna runt Google, Apple och Facebook finns inte bara i den fysiska världen. De finns i din hjärna.

Oavsett från vilket håll man betraktar internet står det klart att det nu har förändrats i grunden – och är väldigt långt från de drömmar om demokratisering, yttrandefrihet, fri företagsamhet och andra värden som så många trodde skulle stärkas med internets tillväxt.  

Ur ett tekniskt perspektiv är internet inte längre ett decentraliserat nätverk. Allt mer data finns nu lagrad på de serverhallar som techföretagen strategiskt placerar ut över jordklotet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det inte längre en tävling mellan de bästa tjänsterna och produkterna, utan en marknad som kontrolleras av några få företag.

Ur ett psykologiskt perspektiv har våra datorer – och sedermera mobiler – gått från att vara redskap, eller “cyklar för hjärnan”, som Steve Jobs kallade sina produkter, till att bli uppmärksamhetskrävande energitjuvar.

Tim Berners Lee uppfann internet

Tim Berners Lee, britten som uppfann World Wide Web, skrev i mars ett öppet brev i The Guardian om den nya situationen på internet. Problemet, skrev han, är att de mäktiga internetföretagen inte är byggda för att maximera det “allmänna bästa”, utan för att maximera sina vinster. 

Det är en självklarhet att företag finns till för att maximera sina vinster. Och egentligen har internets problem inget specifikt med de här företagen att göra – utan med deras oligopol. För om konkurrenssituationen hade varit mer hälsosam skulle det varit svårare för exempelvis Facebook att överleva Cambridge Analytica-skandalen.

Världens konsumenter kan inte byta till en Facebookkonkurrent – eftersom det inte finns någon.   

Internet må se ut som en obegränsad resurs, men vi vet nu att vem som helst inte kan starta en framgångsrik sökmotor. Vi vet nu att vem som helst inte kan skapa ett socialt nätverk med miljarder användare.

Facebook, Google, Amazon och Apple börjar mer och mer likna de där radioföretagen på 1920-talet som hade turen och skickligheten att skaffa ett tillstånd tidigt.

Det är de stora internetföretagen som är internet i dag.

Och med den ställningen kommer ett särskilt ansvar. 

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Vi människor är inte så rationella som vi tror 

 

Donald Trump vevar mot Amazon

Lagstiftarna är inte lika snabba i dag som under radions födelse, men det har onekligen börjat hända saker. EU:s nya dataskyddsförordning är ett första steg mot att inte längre förlita sig på techjättarnas välvilja. Donald Trumps vevande mot Amazon och ilskan mot Facebook efter Cambridge Analytica-skandalen är andra tecken på ett uppvaknande.

Men än så länge är det upp till enskilda människor att skydda sig mot techjättarna. Och från vilka är det mer lämpligt att få tips än företagsledarna själva? Det senaste året har det publicerats flera tidningsartiklar i New York Times och The Guardian om hur chefer och anställda på Silicon Valley-företagen sätter sina barn i skolor där man inte använder sig av skärmar i undervisningen. Teknikgurun Chris Anderson, numera vd för 3D Robotics, kallar sig själv en “fascist” när det gäller att begränsa skärmtider hemma. Han har, säger han, "sett teknikens faror med egna ögon” och vill inte utsätta sina barn för dem.

Steve Jobs barn fick inte prova Ipaden

Men den mest intressanta anekdoten handlar om den största Silicon Valley-ikonen av alla: Steve Jobs.

Författaren och journalisten Nick Bilton skrev för några år sedan om ett samtal han fick från Steve Jobs. Syftet var – som oftast – att skälla ut honom för något negativt han skrivit om Apple. För att byta ämne frågade Bilton snabbt:

“Dina barn måste älska Ipaden?”

“De har inte provat den än,” svarade Jobs. “Vi begränsar teknikanvändandet hemma”, 

Nick Bilton frågade inte mer, och Steve Jobs avled i cancer året efter. Men långt senare började Bilton fundera mer på vad som så kortfattat hade sagts under telefonsamtalet. 

Vad gjorde hans barn i stället?

Så han ringde upp Walter Isaacson, författaren till den omtalade biografi om Steve Jobs som kom ut 2011.

Isaacson berättade att det var viktigt för Steve Jobs att äta middag tillsammans med hela familjen. De satt vid det långa bordet i köket och diskuterade böcker, historia och en massa andra saker.

Ingen tog någonsin upp en Ipad, en telefon eller en dator.

 

Johan Anderberg är medarbetare på Expressen.