Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför får inte Danmark vara en förebild för SVT

Eva Beckman Foto: Mårten Levin
Wiktoria i Melodfestivalen Foto: STINA STJERNKVIST / SVT
Fredrik Lindström i "Helt lyriskt" Foto: JANNE DANIELSSON / SVT

Ett numera skattefinansierat public service har eldat på debatten om SVT:s uppdrag. 

Eva Beckman anser att SVT:s kulturutbud bör vara både brett och smalt i ett Europa där public servicebolagen ansätts allt hårdare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | MEDIER. Den senaste tiden har debatten om public service varit intensiv, inte minst i samband med att licensen skrotades vid årsskiftet till förmån för den public serviceavgift som vi alla ska betala via skattsedeln. Alltfler har talat om vikten av ett avsmalnat uppdrag för public service. Ut med bred underhållning och sport, in med kultur och samhällsnyttig journalistik.

Som ansvarig för kulturen på SVT förväntas jag hålla med, det märker jag ibland på reaktionerna från människor jag möter. Kanske förväntas jag rentutav applådera utvecklingen i vårt grannland Danmark där ”det danska kulturarvet” betonas i det av politikerna formulerade uppdraget, precis som ”program med en kristen värdegrund”.

I själva verket har jag alltid sympatiserat med den breda definitionen av public service, ”inform, educate and entertain” som BBC:s berömda slogan lyder. Ett utbud om alla, för alla, i allmänhetens tjänst. Det är så public service kan förbli en angelägenhet för alla som lever i Sverige, inte minst i en tid när informationsklyftorna mellan människor och grupper bara tycks öka.

Bra att folk skäller på SVT

Min uppfattning är dessutom att de smalare genrer jag själv har verkat inom har gynnats av att ligga sida vid sida med publikt bredare genrer. Det ökar chansen för att publiken ska råka fångas av något de inte själva skulle ha sökt upp, och inte sällan hör tittare av sig och ger oss ett kvitto på att vi lyckats. 

När någon berättar att de sett sitt livs första operaföreställning i SVT och blivit berörd. När "Babels" Jessika Gedin får kärleksbrev för att hon gör litteraturen begriplig och spännande. Eller när någon tackar för att en kulturdokumentär i "K Special" öppnat en helt ny värld.

Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra att folk skäller på SVT. Vi ska vara allas television och det förpliktigar. Diskussionen om vad public service borde vara är inte heller ny. Den förs just nu i ett flertal länder i Europa där public service är allt hårdare ansatt, inte minst från politiskt håll, och den har förts här hemma sedan televisionens barndom. 

Redan då, i slutet av 50-talet, trycktes det hårt på det nyfödda mediets ”kulturella och folkuppfostrande” uppgift och varnades för förfall och förflackning när dåtidens ganska ringa underhållningsutbud kom på tal.

Flams och trams

Även inom kulturgenren blir vi ibland beskyllda för ”flams och trams”, inte minst när vi gör program som riktar sig till en mer kulturovan publik. Folkbildning är ett ord det dammar om, men den är en viktig uppgift för public service. Vi ska göra kulturprogram för de specialintresserade, men vi vill också ibland göra program för en publik som inte har några förkunskaper alls. 

När publiken möter Edith Södergrans kända dikt "Vierge moderne", tonsatt av Molly Sandén i Fredrik Lindströms poesiprogram "Helt lyriskt", är det för en del för allra första gången. Att nå en stor publik är inte ett självändamål för public service, men att nå en ny publik kan vara det.

Inget tyder heller på att det smalare uppdraget har nedprioriterats till förmån för det bredare utbudet. SVT har ett stort kulturutbud i jämförelse med andra public servicebolag runtom i världen. Vi har tom något så världsunikt som dagliga kulturnyheter som året runt ger kulturen samma vikt som låt oss säga sporten, ekonomin eller världspolitiken.

Kultur kostar pengar 

Ändå ska man inte sticka under stol med att kulturen ofta behöver försvaras. Inte minst i en tid när alla aktörer försöker navigera i värld med global megakonkurrens och vikande tittarsiffror för traditionell tv. Kulturen må vara en grundbult i de allra flestas definition av public service, men den kostar pengar och lockar sällan de stora tittarskarorna.

Lördagskvällarna i SVT är ett intressant exempel på bredd. I den ena kanalen sänder vi underhållning – bland annat "Melodifestivalen" några veckor om året. I den andra kanalen sänder vi varje vecka "Kulturstudion", där vi bjuder publiken på det bästa från landets och utlandets scener. Opera, teater, dans, musik av högsta kvalitet. Darin eller Dvořák alltså? Valet är publikens.

I jämförelse med mellotittarna är det förstås en liten skara som väljer "Kulturstudion". Men då ska man ha kontexten klar för sig. I själva verket finns det ingen scen i landet som kommer i närheten av "Kulturstudions" publiksiffror, inte ens om man lägger ihop landets samtliga scener från norr till söder.

En vansklig utveckling

2018 nådde föreställningarna i "Kulturstudion" en sammanlagd publik på över 11 miljoner tittare. Den snabbtänkte kan räkna ut att det motsvarar 220 stycken fullsatta Friends arena, vilket är närmast sensationella siffror för scenkonsten.

Skulle publiken som älskar "Melodifestivalen" välja Wagners "Ringen" om SVT slutade göra mello? Det rimliga svaret på den frågan är nej. Om public service slutade göra program som samlar den stora publiken är det ett troligare scenario att flertalets relation till SVT på sikt skulle försvagas. 

Det skulle innebära att en stor del av publiken inte heller på ett självklart sätt skulle komma i kontakt med det stora nyhets- och samhällsutbud som de flesta definierar som public service kärnuppdrag. En demokratiskt vansklig utveckling, eftersom flera oberoende undersökningar visat på sambandet mellan ett starkt public service och välinformerade och politiskt kunniga medborgare.

Ett publikt marginaliserat public service, med kontakt bara med en liten del av publiken, kommer varken att gynna kulturen eller samhällsdebatten.

 

Eva Beckman är programbeställare på SVT för kultur, fakta, evenemang och livsåskådning, samt domare i ”Kulturfrågan kontrapunkt”.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet gästas av Per Wirtén och Linda Nordlund som debatterar Europas framtid och eliternas arrogans. Avsnittet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!