Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför behöver vi henne mer än någonsin

Gullan Bornemark på Grammisgalan Foto: NAINA HELéN JÅMA/TT / TT NYHETSBYRÅN
Daniel Sjölin Foto: OLLE SPORRONG

 Äntligen fick Gullan Bornemark sin första Grammis, i kategorin årets barnalbum för ”Mina egna favoriter”.

  Daniel Sjölin uttrycker sin tacksamhet till någon som tror på kunskapens kroppsliga njutning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | BILDNING. Segerintervjun blir ljuvlig i ”P1-morgon”, med Grammisvinnaren Gullan Bornemark, 91. Snabbt sätts Katherine Zimmerman, 50, på vänligt prov: Hur många av låtar förutom ”Är du vaken Lars” kan hon sjunga? Och vilka länder har vi nu i Sydamerika?

Den lätt uppfordrande tonen känner vi igen. Är du vaken, reporter? Har du borstat tänderna? 

Konjunkturen för Bornemarks produktion har skiftat över decennierna. När jag var liten ansågs det präktigt och passé. Den fostrande undertonen passade inte mina överhetshatande föräldrar. Idag är ju heller ingen pedagogisk konst bra. Kvalitet ligger i betraktarens öga, konsten ska befrias från all nytta, alla kan sjunga, man gör som man vill och det är kul att ni håller på. 

Jag skriver under på en hel del - men inte på en punkt: Det är liksom roligare att hålla på om man vet hur man gör. Om man kan sjunga i skalor, skriva vackert, konversera med främlingar och minnas floderna i Spanien. Kvalitet är inte bara djup, det är också hantverksyta och självkänsla.

Bornemarks plattor kommer fram i vår gamla Saab av den enkla anledningen att kvalitet är uthärdligare i längden. På de äldsta skivorna låter barnen som om de hade hatt, rock och huckle på sig, men de kan ju sjunga! Vi startar från Stockholm norrut med ”Sämst på Fortnite”, men redan i Västerås när alla fått kräkas, grina och kissa på sig, behöver vi något slitstarkt genom tallplantagernas monotoni. Bornemark åker in, som en profylaxandning.

Vart tog vår kunskap vägen?

Sen har vi hennes adelsmärke: det mnemotekniska. Hon lär oss än i dag ramsor om länder och planeter. Det finns en scen i ”Alla vi barn i Bullerbyn” när flickorna skickas till lanthandeln. De ska köpa typ dussinet saker, typ en kvarts kilo mjöl, typ fjorton ägg och tre och ett halvt skålpund fläsk. Typ, säger jag, ity minnet är fluffigt. Grejen är att de kommer hem med allt – men tamejtusingen har de inte glömt ett sju åttondels paket jäst! Hihi, vojvoj! Vilka virrpannor!

Små pallevantar till fots utan inköpslista. Själv kan jag inte komma ihåg osten om jag samtidig skulle köpa eh ... ost?  

Teknikfantasterna jublar över att vi nu har lagt vårt minne på entreprenad i maskinerna. I skolornas paddvurm är pluggkunskap onödigt - det är förmågan att söka den som är viktig. Skriva vackert för hand har de ingen glädje av.

Vi har glömt njutningen i munnen hos den parvel som kan räcka upp handen och säga ”Guadalquivir”, eller får till q:et på ett papper. Blir barnens kroppar understimulerade hänvisas de till pyssel-hades, tuggleksaker och lekland.

Jag säger bara: Våga utmana, våga uppfordra, våga tro att kropp och minne är förenade. Våga följa Bornemarks exempel. 

 

 

 Daniel Sjölin redaktör på Expressens kultursida.