Därför är heterosexuella så jobbiga under Pride

Bild från Prideparaden 2018.
Foto: JONATHAN NÄCKSTRAND / BILDBYRÅN
Lizette Romero Niknami.
Foto: PRIVAT

Årets Pridevecka når sin final under lördagens parad, den första som genomförs sedan pandemins utbrott.

Lizette Romero Niknami listar alla sätt som straighta måste skärpa till sig på.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Heteros – folkslaget som populariserade kärnfamiljen, incelkulturen, högerextremism och Nickelback. 

Men inte tar det slut där, vilket aktualiseras under årets Pridevecka. För de första har straighta kolossalt svårt att förstå att inte alla är straighta, vilket den amerikanska poeten Adrienne Rich påpekade i essän ”Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence” redan 1980. Och visst är det sant: för de heterosexuella spelar det ingen roll om du har snagg eller om din favoritartist är Cher. För dem är det nämligen otänkbart att inte alla delar deras sexuella perversioner. Det märks inte minst på en offentlighet som med jämna mellanrum oroar sig över ”att könen inte längre möts” (GP 15/7), eller som vill uppvärdera manlighet via de ”klassiska dygderna” (17/3): Människor som på fullaste allvar tror att alla navigerar sina intima relationer utifrån en konflikt mellan män och kvinnor. 

Men just när det gäller homo- och transfobi är plötsligt inte hela världen straight till motsatsen bevisats. För så fort straighta hör talas om transfoba präster, terrorattentat eller omvändelseterapi väcks en urgammal instinkt till liv inom dem, och genast skapar de intrikata teser för att bevisa att de värsta queerfobikerna är queers själva. Eller så börjar de anföra att vi måste sluta vara så jävla promiskuösa om vi vill bli av med homofobin (QX 17/7). Vips stammar snart allt hat mot queera från queera själva, och inte från deras heterosexuella gemenskap. Detta trots att rapporter år efter år berättar om hur unga queers – i synnerhet transpersoners – hälsa är sämre på grund av diskriminering från majoritetssamhället.  

Enligt denna logik skulle man kunna tro att dessa goda straighta i solidaritet skulle avstå från att gå på gayklubbar för att stå upp mot queerfobin, men så är tyvärr inte fallet. Stockholms queera nattliv består av ca 2,5 bögklubbar, och om man tittar på utvecklingen i städer såsom London, där 151 gaybarer stängde mellan 2000 och 2016, och länder såsom USA, där en tredjedel av alla gayklubbar stängde mellan 2007 och 2019, vet vi inte hur länge vi kommer att få ha dem kvar heller. Ändå är det garanterat bögälskande Lisa och trekantssökande Markus som dyker upp när vi väl har en klubb.

Många straighta hyser nämligen en hemlig önskan om att bli utvalda som en cool straight som inte är som andra straighta. Det kan ta sig uttryck i att de detaljerat berättar om en gång på högstadiet då de hånglade med någon av samma kön, eller att de skriver långa artiklar om hur hockeyfrillan blivit populär igen (DN 21/7). Spoiler: för oss har den aldrig slutat vara det. Detta straighta skryt måste stävjas med kraft och bestämdhet, för att inte ge dem utrymme att komma in på sitt outsinliga förråd av sexfrågor. 

För ja, de heterosexuella kan sannerligen inte klandras för att sakna nyfikenhet. Nyfikenhet på hur vi har sex, vem som är top och bottom. Och så klart: om vi inte saknar den njutning som tydligen endast uppstår i det straighta samlaget, trots att det är vida bevisat att straighta par har sämst sex i hela världen, och att straighta kvinnor får minst antal orgasmer. 

Vissa kanske känner medkänsla med de heterosexuella för att de har så dåligt sex, fula kläder och keff musiksmak, men som man bäddar får man ligga. Happy Pride till oss!




Lizette Romero Niknami är poet och medarbetare på Expressens kultursida. Debuten ”De försvunna” gavs ut av Albert Bonniers förlag 2020.



Lunch med Montelius: Heliga Birgitta på Pride

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/230-heliga-birgitta-pa-pride-129902/light?platform=podplay

PODCAST. Martina är en faghag, att gå i kloster kan ha sina fördelar och därför blev det en sådan backlash mot Bee Gees och discomusiken. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om saker som kulturtanter pratar om.