Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Där vi alla vistas

Klassens gränsvakt. Kristian Lundberg låter sig inte förföras av politiska skönmålningar. Foto: Jessica Segerberg

Kristian Lundberg har samlat artiklar och dikter till ett reportage om utsatthetens villkor.

Ulrika Knutson läser en samhällskritiker med empatin som modersmål.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Kristian Lundberg

"Det här är inte mitt land"

Atlas, 201 s.

Det verkar som en tanke, kanske en dikt. Precis när Public Service har låtit Soran Ismail porta sig från P3:s Morgonpasset - för bristande opartiskhet - knackar han på försättsbladet i Kristian Lundbergs bok:

"Att Erik Almqvist sa 'blattelover' och 'babbe' bleknar för mig i jämförelse med att han sa: 'Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land'."

Lundberg döper sin egen bok till "Det här är inte mitt land" och skickar en löpsnara genom tiden till Woody Guthrie och Gunnar Ekelöf. Ditt land? Mitt land? När Ekelöf på trettiotalet kved över landet som gjorde sig hemma i honom, mot hans vilja, var det folkhemmets utslätning han ogillade. Det udda fick inte plats, integriteten var hotad. Ekelöf är nog en av Lundbergs husgudar, och han tar nacksving på honom. Utfasade ur folkhemmet måste vi vända på kikaren. Vad hotar integriteten nu? Utbytbarhet, urholkad arbetsrätt, nyfattigdom.

Grunden i Kristian Lundbergs nya bok är artiklar som varit publicerade på olika håll, till exempel här i Expressen. Men intrycket är inte klippbok, utan ett konsistent reportage om utsatthetens villkor, bland asylsökande i Åstorp, hamnarbetare i Malmö, blåslagna kvinnor lite varstans. I förordet har han ett intressant resonemang om det litterära reportaget - vad är det för en hybrid? Ibland används beteckningen som ursäkt för bristande research. Hos Kristian Lundberg darrar stilen mellan predikan, centrallyrik och statistisk årsbok. Det är effektivt. Opartisk kan han inte stava till, och tur är det, men empati är hans modersmål, till och med när han är förbannad. Kanske särskilt då.

 

Det märks inte minst i texterna om manlighet och misshandlade kvinnor. Det är faktiskt inte många killar på parnassen som ger sig i kast med patriarkatet på det här personliga sättet. Jag tror inte att de törs.

Några av texterna är riktigt kända, till exempel "Existensminimum", som skrevs som ett inlägg mot "Uppdrag gransknings" inslag om barnfattigdom. Sällan har Janne Josefsson blivit så utskälld, som efter komparationen fattig, barnfattig, relativt fattig.

 

Kristian Lundbergs text vinner på att polemiken svallat över. Mellan bokpärmarna växer ämnet, och jag stryker för underbara meningar: "Dödshavet brusar i mig. Jag skriver för att nå fram till fasta land." Sedan kommer de konkreta bevisen på barnfattigdom: aldrig utflykter, inga skolfoton, inget lånekort på biblioteket! Kan mamma inte betala böterna blir den unge låntagaren portad i dag. Den unge slarver som var Kristian räddades av barmhärtigare biblioteksregler i sjuttiotalets Malmö.

 

Jag vet inte exakt hur han gör, men texten "Existensminimum" vänder sig inifrån och ut, plötsligt handlar den mycket mer om läsaren själv, oavsett klass, kön, etnicitet. Plötsligt sitter man inte bara där, högröd av indignation eller skam; i stället växer insikten varför fattigdomen är så farlig. Den fräter oss alla. Till ett andligt existensminimum hör att kunna känna botten i andra, som Ekelöf också sa. Låter det överspänt? Skyll inte på mig, skyll på Lundberg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!