Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Där ute är begäret efter barn och bullar normen

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: JOHANNA SVENSSON

Det finns ingen motsättning mellan att stå upp för kvinnors rättigheter ideologiskt och längta efter underkastelse i sitt privatliv.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om den upprörda debatten efter Greta Thurfjells artikel i DN.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | HUSKVINNAN. Låt mig först bara slå fast en sak. Livsstil och ideologi är två olika saker. Eller ja, ibland i alla fall. Den som ideologiskt hävdar att kvinnor är sämre på logik på grund av säg bröstvävnad, eller att privata förskolor är satans påfund, har förstås ett visst om inte annat estetiskt ansvar att inte själva sätta barnen på privat förskola eller, om man är kvinna, att inte använda sin egen intelligens till att försöka övertyga offentligheten om att kvinnor inte borde ha lika tillgång till makt. 

Den som däremot har frihet som ideologiskt grundvärde har det i den meningen lättare. Målet är att alla ska få välja sina egna liv. Själv tror jag inte att absolut frihet är möjlig, vi påverkas alla av allt från gener och ekonomiska möjligheter till mer eller mindre medvetna normer och strukturer, men jag vill ändå försöka maximera människors makt över sig själva. Det gäller mig själv också. 

I helgen skrev Greta Thurfjell en jättelång artikel i DN om att feminismen hade blivit otrendig och att hon själv både gillade när män förklarade saker för henne och att hon i stället för livsstilsfeminist ville bli huskvinna (en referens till det rasistiska begreppet husblatte, den svarta person som påstås ställa sig på den vita överhöghetens sida). 

 

LÄS MER – Therese Bohman: Klaga inte på den duktiga flickan  

En lek med konservativa ideal

Detta har lett till åtskilliga upprörda texter om hur Thurfjell flirtar med konservatism och skulle vilja upphäva kvinnors rättigheter. Det tror jag nu verkligen inte att hon vill, tvärtom understryker hon i texten på flera ställen att hon ju kan leka med konservativa ideal just för att hon har ett val. 

Det finns otaliga intressanta saker att borra i kring människors drift och längtan efter att anpassa sig efter strukturer (eller för all del biologi). Njutningen i att bara ge efter, att svepas med av de kollektiva normerna, att göra som man förväntas och få uppskattning (och mäns kärlek) för det.

Att sexualisera under- och överordning har heller inte alls någon nödvändig koppling till politisk konservatism. Den allvarsamma leken med underkastelse kan få sin djupaste mening av kontrasten med normaliteten. Just här, just i detta ögonblick, just med denna person, blir den här facetten av mitt jag möjlig, självklar. Man gräver sig ner, lager efter lager, i sin mänsklighet och hittar uttryck och sensationer som bara är tänkbara i separationen från det överprövande intellektet.

Barn och bullbak

Thurfjell påstår sig känna motsatt drift, att göra uppror mot det hon ser som politiskt korrekt, men hon gör ju det just för att hon ser feminismen som ”ute”, som något som 35-åriga kvinnor från småstaden precis har upptäckt och som coola kvinnor som hon själv därför rör sig bort från. Linnea Claesson är så 2014, duh! 

Kanske är det radikalt i Thurfjells kretsar att drömma om man och barn och bullbak, men ute i den vanliga världen är det helt grundläggande begär, som nästan alla väljer att så småningom bejaka. Dessa begär är sannerligen värda att både respektera och analysera. Tråkigt bara att allt Thurfjell den här gången förmådde var en trött ironisk kvasispaning, livsstilskonservatism som en sketch på ZTV, som man aldrig någonsin behöver ta ansvar för. 

 

Isobel Hadley-Kamptz är medarbetare på Expressens kultursida.