Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att underhålla är stort – att provocera är större

Essy Klingberg.
Foto: Privat
Vlad Reiser.
Foto: OLLE SPORRONG

Sedan en tid tillbaka har den politiska aktivismen på Tiktok lovordats i medier. 

Essy Klingberg analyserar en plattform där polariseringen når virala nivåer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEDIER. När Kapitolium stormades satt jag trollbunden framför Tiktok. CNN fungerade bra som bakgrundsbrus, men i appen fick detta samtidshistoriska kapitel en personlig inramning. Här kunde jag följa protesterna tillsammans med vanliga amerikanare som påpekade att en Walmart hade bättre säkerhetsbevakning än regeringsbyggnaden. Att Tiktok blivit en politiserad plattform kommer inte som någon överraskning, det är ett format som passar vår tids bildbaserade informationsspridning perfekt. 

På kultursidor runtom i världen har appens position i det politiska landskapet redan diskuterats flera varv, inte sällan med vinkeln: ”Tiktok-generationen kommer bli vår räddning”. Alla som tillbringat mer än några minuter i appen vet att det påståendet inte är sant. Men den som är intresserade av politisk debatt bör hålla ögonen på vad som händer i Tiktoks nyhetsflöde, inte minst det svenska. 

För även på hemmaplan går politiskt innehåll hem, och nyckeln till framgång stavas enkelhet. Filmer med stort genomslag innehåller oftast bara en enda scen eller några få texter. I en video kliver användaren @svt2 ur en tidsmaskin efter att ha besökt år 2022. Han berättar för sitt nutidsjag att sossarna vann valet, bilden färgas dystopiskt blå och nutidsjaget skriker ”SHIT”. Filmen slut. Andra konton får genomslag genom att sparka in dörrar som redan står på glänt. Användaren @olivermellberg får 75 000 visningar när han listar saker som borde normaliseras i killgäng (bland annat att diskutera känslor). Kommentarsfältet är fyllt med personer som påpekar att det i de flesta killgäng redan är normalt. Ett slagkraftigt budskap tycks ofta inte vara målet i sig självt, snarare ett medel för att bryta igenom flödet. 

Hör ni ljudet? Det är Horkheimer och Adorno som vässar sina postmoderna blyertspennor från andra sidan graven.

Här ryms videor från hela det politiska spektrumet, men frågor med låg kunskapströskel tycks dra mest trafik. Under hashtaggen #svpol går det hem att såga Stefan Löfven, att ta ställning för eller emot Jimmie Åkesson samt att ha tvärsäkra åsikter om kön. En salig blandning av identitetspolitiska frågor och personfixerade memes, alltså. Det går knappt att tala om aktivism, snarare positionering. 

Så långt inget nytt under solen: Politiskt innehåll engagerar. Men Tiktoks själva form tycks särskilt lämpad för polarisering. Här sker mindre interaktion mellan olika politiska läger än på andra sociala nätverk, enligt de jämförelser som gjorts: ”När tvärpolitiska diskussioner väl uppstår är de sällan produktiva”, säger den amerikanska medieprofessorn Ioana Literat i en intervju med New York Times. Istället för att hänvisa till artiklar eller politiker, som på Facebook, kan användare klippa och klistra med bilder och ljud från varandras filmer. Allt är meta, ironi, en anarkistisk DIY-kultur dragen till sin spets. Eller om man så vill, fragmentariserad och självimiterande massunderhållning. (Hör ni ljudet? Det är Horkheimer och Adorno som vässar sina postmoderna blyertspennor från andra sidan graven). 

Tiktoks algoritm är expert på att identifiera vad varje person faktiskt vill se. Jag har vänner vars nyhetsflöde svämmar av bilolyckor och dansande kortväxta. Omvänt sorterar den också bort filmer som inte engagerar användaren. Majoriteten av filmerna i nyhetsflödet är algoritmgenererade, och den enskilde användaren har begränsat inflytande över vad som visas. Algoritmen beskrivs ibland som auktoritär, eftersom den så effektivt slukar en stor mängd innehåll. 

Vlad Reiser är en youtuber som fick häftig kritik efter en video där han betygsatte unga tjejers Tiktok-danser.
Foto: Vlad Reiser / Youtube

Det är en uppmärksamhetslogik som folk älskar att hata. Häromveckan hamnade den svenske youtubern Vlad Reiser i blåsväder efter att ha gjort en youtubevideo där han betygsatte unga tjejers Tiktok-danser. Kritikerna menade att han sexualiserade minderåriga, och han tog ned filmen. Att unga tjejer självmant sexualiserar sina kroppar för att få viral spridning var det färre som kritiserade (jag ser hur dammigt det låter när jag skriver det). I själva verket är de unga tjejernas dansfilmer och Vlad Reisers video produkter av samma logik: Det enda med lika stor dragningskraft som en ung kropp är ett kontroversiellt ställningstagande. 

Efter kritiken publicerade Vlad Reiser en monetariserad ursäktsvideo som i skrivande stund har nästan tio gånger fler visningar än den ursprungliga filmen hann få. Händelseförloppet är välbekant, men debatten stannar i vanlig ordning på moralnivå. En övergripande diskussion om vilken sorts innehåll som premieras på sociala medier är knappt påbörjad. Youtube ändrade 2018 sin monetariseringspolicy så att det skulle bli svårare att tjäna pengar på kränkande eller våldsamt innehåll, men fallet Reiser visar att det inte krävs så mycket för att profitera på människors upprördhet. Dessutom visar Tiktoks nyhetsflöde att virala incitament kan vara minst lika starka som ekonomiska. 

Berättelsen om Tiktok är lika fängslande som förutsägbar. Här råder samma logik som på andra sociala nätverk, bara mycket mer tillspetsad, och den yngre generationens virala medvetande formas därefter: Att underhålla är stort, men att provocera är större. Det vet fjortonåringar som dansar avklätt lika väl som fjortonåringar som dansar i en SD-hoodie. 


Av Essy Klingberg

Essy Klingberg är frilansjournalist.