Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Danius i detalj

Ny ledamot. I december inträder Sara Danius i Svenska Akademien på stol nummer sju.
Foto: Sofia Runarsdotter

Sara Danius har avläst den franska romanens skandalösa och scenografiska detaljrikedom.
PO Enquist förbryllas av en snillrik essä om 1800-talets litterära realism och optimism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Sakprosa

Sara Danius

Den blå tvålen

Albert Bonniers förlag, 434 s.

"Den blå tvålen", Sara Danius snillrika och förbryllande avläsning av tre av 1800-talsrealismens portalfigurer, Stendhal, Balzac och Flaubert, slutar i ett nästan iskallt avfärdande som det tagit henne 383 sidor att motivera.

"Realismen", skriver hon, "detta utomordentligt ambitiösa projekt att mana fram den synliga världen, spricker i sömmarna. Trots sitt envisa intresse för den synliga ytan av världen åstadkommer en författare som Flaubert inte avbildning, utan avrealisering. Det verkligt förbryllande är att det sker i namn av exakthet, sinnlighet och konkretion. Det är det synligas skandal, och till sist också realismens skandal."

Länge grubblade jag över ordet "skandal". Också Sara Danius vet konsten att dölja sina avsikter i en skenbart nykter textavläsning. "Madame Bovary" anses vara ett av världslitteraturens största kvinnoporträtt. Är det alltså också ett av de ytligaste? Eller brutalare uttryckt: sämsta?


När de franska 1800-talsrealisterna upptäckte verkligheten fann de jungfrulig mark, och en yta som ingen tycktes ha beträtt förut. Och som därför antogs utsäga en bortljugen sanning om den moderna människan.

Ingen detalj för liten, ingen efemär kulturyttring betydelselös i denna välbekanta och aldrig beskrivna verklighet. Konsten att knyta en kravatt berättade nu om klassamhällets spelregler, och begåvades med långa analyser. Och klädmodet! Hur hade de tidigare mästarna kunnat bortse från modet? Inte analyserat misstag i klädkompositionen hos romanernas älskare och mätresser! Varje människa var ju ett konstverk, med det yttre färgsatt i satin och krås!

Det svällde och svällde; 100 år senare skulle popkonsten med i grunden samma gravallvar inkludera populärkulturen i det som måste tas på allvar. Det var banaliteternas hemlighetsfulla undertext; nu inom den realistiska romanen åtkomlig, eftersom den låg på ytan.


Inte bara små detaljer. Staden, metropolen, var nu för första gången en detalj värd att föra in på scenen som aktör. Överhuvud blir den franska romanens realism rätt mycket av ett teaterscenografiskt fenomen, för att använda en liknelse som Danius inte använder, men suggererar.

Läsaren sitter där i publiken och stirrar upp på scenen och häpnar. Vilken detaljrikedom! Vilken förnyande (säkert ung) scenograf! Och ljussättaren! Ser ni denna horisontala ljuskägla som så raffinerat nuddar i Emma Bovarys kind, och nästan gör den levande! Vad heter han (bläddrar i programmet) - jasså Flaubert.

Uppfylld av denna den realistiska romanens scenografiska kvaliteter vandrar läsaren ut från salongen, och frågar sig efteråt vad pjäsen handlat om, vad de egentligen hade sagt där uppe på scenen.


Eller, rättvisare: vem var egentligen Madame Bovary? Och framför allt varför. Varför denna leda, varför denna rastlöshet. Varför dessa felbeslut. Varför detta ruskiga självmord: så fantastiskt visuellt och närmast sadistiskt gestaltat.

Hade hon överhuvud en själ?

"Så framstår 'Madame Bovary'", summerar Danius, "mindre som en historia om Emma och mer som en historia om de män som varseblir henne, begär henne och gör henne till föremål för sina blickar. Lägg till detta att vi sällan hör henne tala, frånsett en handfull utsökta banaliteter, och slutsatsen är given: Emma är och förblir en bild."

Bilden är tvådimensionell om än detaljerad, och modern. Exemplen på bildtransformationerna är, från Danius sida, närmast utmattande. Otaliga älskare beskriver Emma: då avhumaniseras hon. Det uppstår en bild, en tavla, gärna impressionistisk, men sällan talande om hennes själ: arketypen är "skönhet med tilltagande bittra ålderskrämpor."

Inte ens älskarna, om än bildsatta som konstverk, och betraktade inte som i en spegel men som i ett konstgalleri, blir riktigt begripliga. Dessa vackra manliga bildmakare på jakt efter sköna Emma kanske är isande tavlor på en utställning, bilder av män som förtingligar kvinnor.

Men så många, likartade? Inget undantag?


1800-talets värld är ännu utvecklingsoptimismens tid, upptäckternas tid, uppfinnarnas tid. Upptäcktsresanden är hjälten som vet att överblick är möjlig. En människa kan förstå allt. Strindberg, arketypen liksom Stanley, ville ha Nobelpris som kemist, författare, samt fredspriset. Realismen är självsäkerhetens ideologi. Det är den tidsepok då en enda människa kunde överblicka allt.

Också författarna kunde luta sig mot realismens pretentioner. Inbilla sig att dessa luskungar av detaljer var sanningen om verklighet. Realism var möjlig. Kontroll inom räckhåll. En enskild om än genial människa kunde förstå och sammanfatta denna mångfald.

Sedan sekelskifte, kaos och luttrad insikt. Det dröjde bara ett par decennier post Emma Bovary innan en viss Sigmund Freud, denna gambler med sina hypoteser om den vilt ljugande själen, grötade till den naiva tilltron till det sanna i människans synliga yta.

Det är kanske det sammanbrottet Sara Danius menar med det skandalösa.