”För drygt tre år sedan mördades Sveriges statsminister. Det var en oerhört svår och skrämmande upplevelse. Många såg det som ett attentat, riktat också mot vår demokrati. Men det svenska samhällsskicket bestod prövningen och demokratin fungerade.”
Så sa dåvarande statsminister Ingvar Carlsson under KU-förhören den 23 mars 1989 i samband med Ebbe Carlsson-affären: Nu har 30 år passerat och man kan granska samhällsutvecklingen i skuggan av mordet på Olof Palme. Bestod verkligen Sverige prövningen?
I Polishuset i Stockholm finns ungefär 250 hyllmeter utredningsmaterial i Palmeutredningen. Det skulle ta en erfaren jurist minst 15 till 20 år att på heltid läsa hela materialet från början till slut. Varje nytt tips, avslöjande, spår, vittnesmål, detalj och indicium skapar en karusell av ständigt nya, ständigt motstående uppgifter – omöjliga att överblicka eller sortera.
Berättelsen om Palmemordet blir på så sätt den stora postmoderna romanen om Sverige. Och den perfekta och självspelande sorgesången om socialdemokratins nederlag.
Några är tvärsäkra på att det var Christer Pettersson. Andra lika säkra på att det var en politisk konspiration.
Oavsett vilken linje vi intar eller om vi slår ifrån oss och uppgivet säger: ”Vi kommer aldrig få veta sanningen”, bidrar och ingår vi därmed alla på detta sätt även själva i historien om mordet.
Trötta på Palmemordet
Många är av förståeliga skäl trötta på alltihop. Trötta på konspirationsteorier utan annan stadga än paranoian. Ibland går denna stumhet så långt att man får börja med att slå fast att det faktiskt finns skäl att tala om mordet. Landets statsminister blev mördad. Det var därmed per definition ett attentat riktat också mot vår demokrati. Brottet har aldrig lösts. Mördaren går fri. Detta är fakta och ingen konspirationstänk. Man är inte med automatik galen för att man tänker på vem som dödade vår statsminister, även om många som gör och gjort det har varit galna eller blivit det.
Trots detta triumvirat av fakta, idéer och myter om mordet finns det i grunden egentligen bara två idéer om hur det gick till.
Där finns idén om den ensamme galningen. Tanken om Christer Pettersson som mördaren innebär att en lodis på samhällets botten i det socialdemokratiska, i princip klasslösa folkhemmet, i det ögonblick det är som mest utjämnat och perfekt, i affekt eller av misstag avrättar Socialdemokraternas ledare.
Den andra idén är idén om konspirationen. Den uppträder i form av nazianstrukna piketpolismän som råkar vara först på plats fast de inte borde, adderade med walkietalkie-observationer, eventuellt med inblandning från vår egen eller något annat lands säkerhetstjänst.
Dessa idéer om mördarens väsen krokar i med obestridliga fakta om själva mordutredningen, nämligen bilden av Sossestatens oförmåga att utreda och lösa brottet. För oavsett vilken mördare man önskar sig i den väldiga kriminalroman Sverige genom mordet förvandlats till, så finner man det gigantiska utredningshaveriet. Polis och myndigheter misslyckas med brottsutredningens elementära delar och leder arbetet in på ett stickspår som förmodligen gör att mordet aldrig kommer lösas.
Den smärtsamma sanningen är att oavsett vilken av lösningarna man väljer att tro på pekar nästan samtliga pilar i den politiska skuldfrågan inåt.
Mot Sossesverige och dess politiska motsättningar.
Socialdemokratin dog med Olof Palme
Mordet på Olof Palme var ett politiskt mord, oavsett vem som avlossade skottet. Medan oerhörda resurser lagts ner på att leta efter en försvunnen revolver har förvånansvärt lite energi lagts ner på att förstå mordets politiska konsekvenser och förutsättningar.
Även om det var Christer Pettersson som kanske av rent misstag mördade landets statsminister, blev konsekvensen av mordet en ideologisk statskupp. När paret Palme runt klockan 23.17 korsar Sveavägen efter korvkiosken vid Adolf Fredriks kyrkogård är han partiledare och statsminister för en socialdemokrati som vunnit riksdagsvalet 1985 på att gå emot idén om privat drift i välfärden, som genomdrivit löntagarfonder i näringslivet, som hindrar ett svenskt medlemskap i EEC (dagens EU), står för alliansfrihet och neutralitet i utrikespolitiken och framhärdar i att försvara en offentlig sektor som sväljer över halva ekonomin och bekostas med världens högsta skatter. Palme drev också en minst sagt egen utrikespolitik.
Den socialdemokrati som tar vid några minuter senare, utan Olof Palme, bryter i praktiken med allt detta.
När socialdemokratiska politiker vid minnesdagar ondgör sig över att så få lyfter upp Palmes politiska arv är det ironiskt, eftersom partiet praktiskt taget utplånat varje del av den socialdemokratiska samhällssyn som Olof Palme stod för.
I stället förvandlades Olof Palme snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En stilikon, på sin höjd framlyft som en symbol för solidaritet med tredje världen. Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.
30-årsminnet av mordet på Palme sammanfaller med en ny vända av socialdemokratins kris. En lång utförskana – som har orsakats av just det politiska skifte jag beskrivit.
Anpassning till nyliberalismen
Missförstå mig inte: Palme var inte någon Messias. Han hade som de flesta politiker lik i lasten av dumheter och felslut. Många av hans idéer fick problem för att världen förändrades när kalla kriget tog slut och kapitalet frigjorde sig från nationalstaterna. Men han stod upp för politiska idéer och ideal på ett sätt som ingen senare socialdemokratisk ledare har varit i närheten av. Han gav arbetarrörelsens folk självförtroende och mod.
Mordet på Palme innebar slutet för ett självständigt socialdemokratiskt tänkande. Den ersattes inte av någon ny socialdemokratisk idé, utan bara av en anpassning till nyliberalismen. Därmed kan man faktiskt säga att även om det var Olof Palme som sköts så var det socialdemokratin som mördades. Kvar stod en rörelse utan idéer och som berövats sin ledare – och verkade sakna kraften att lösa detta brott. Som tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn uttrycker det i dokumentären ”Palme – sista timmarna” var löntagarfonderna och Palme ”det sista socialistiska socialdemokratin hade”.
Detta är ännu tydligare nu än 1989 när Ingvar Carlsson meddelade att det svenska samhället klarat utmaningen.
Kritiken mot Palme berodde på politiken
Att avlägsna politiska ledare som står i vägen för en kursändring är inte ovanligt, även om mord som politisk kampmetod är ovanliga i Sverige. Ofta räcker det med ett kvitto, en lägenhet, ett drev. Demokratiskt accepterade metoder som fällde bland annat Stig Malm, Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Tre saker har jag lärt mig om politiska skandaler. De är nästan alltid skapade av politiska motståndare inuti eller utanför det egna partiet. De är oerhört effektiva. Och, som de två norska forskarna Anders Tordal Jenssen och Audun Fladmoe skriver i boken ”Scandalous”, får avlägsnande av politiska ledare ofta mycket stora politiska konsekvenser. ”Partier och intressegrupper ändrar kursen på politiken; ministrar och regeringar faller och ersätts med andra som har andra politiska mål.”
I stort sett samtliga kända skandaliserings- och politiska kampanjmetoder användes också åren innan mordet för att avlägsna Palme från makten. Men trots rena förtalskampanjer, hatpropaganda, 4:e oktoberrörelse, Harvard-skandal och officersuppror satt han kvar. Metoderna högerifrån var inte tillräckliga för att störta honom. Att kampanjerna och hätskheten riktade sig så intensivt mot Palme berodde inte bara på att denna typ av kritik alltid riktas mot ledaren, utan även på att han på slutet till stor del ensam upprätthöll linjen.
En försvagad arbetarrörelse
Socialdemokratins starka och välorganiserade fiender fick en mer foglig och lätthanterlig socialdemokrati efter att Palme avlägsnats. Socialdemokratin upphörde helt enkelt som ett eget politiskt koncept och bröt med en över hundraårig linje av självständigt tänkande, den som Axel Danielsson beskrev i det första partiprogrammet 1897: att skilja sig från alla andra partier. Idag är man bara ett i raden av lite större partier. Bara några år efter Palme var hela politiken omlagd. Efter 1986 genomför socialdemokratin egentligen inga stor samhällsomdanande reformer, och absolut inga som på något sätt utmanar näringslivet om bestämmanderätten över produktionsmedlen.
Från officiellt socialdemokratiskt håll lyfter man ofta fram hatet mot Palme som person som bakgrund till mordet. Men man glömmer att tala om hatets grund. Palmes person var självklart bidragande, inte minst hans hätskhet. Men det var den politik Palme stod för som hatet riktade sig mot.
Palme blev projektionsytan och måltavla för den som avskydde vad en konfrontationsinriktad, konfliktsökande, stolt och självmedveten arbetarrörelse som höjde skatter och ville demokratisera näringslivet kunde åstadkomma. Utan denna unika socialdemokratiska politik finns inget hat, hur impopulära och misslyckade S-ledarna än varit därefter. Palmehatet var inget allmänt hat mot en vass debattör som svikit överklassen, utan en mycket specifik kampanj mot en person som drev en politik som hotade starka intressen.
Var mordet en del i en kupp från Palmes politiska fiender måste man konstatera att den var mycket lyckad.
PKK-spåret var politiskt ofarligt
Idén om ett politiskt mord var också självklar från början. Själva det stora stickspåret med PKK var i själva verket en grandios fantasi om en internationell konspiration. När PKK-spåret föll, bytte man snabbt fot och började leta efter en ensam galning.
Både PKK-spåret och Christer Pettersson är särskilt intressanta, eftersom de inte bara varit idéer som prövats rättsligt och fallit, utan också backats upp hårt av ledande socialdemokrater. Med tre decenniers perspektiv kan man konstatera att den officiella socialdemokratiska partilinjen först var att Olof Palme mördades i en mycket avancerad komplott av politiska motståndare, för att sedan hastigt ersättas av linjen att han mördades av misstag eller helt slumpmässigt av en lodis.
Bägge dessa ”lösningar” skiljde sig från alla andra idéer om mordet genom att de var politiskt ofarliga. Både Christer Pettersson och PKK-spåren hade den fantastiska kvaliteten av att för socialdemokratin vara närmast ideala lösningar. När de föll bort, återstod för den socialdemokratiska ledningen att hålla tyst. Men vi kan notera att under de två första åren efter mordet var tanken om en stor mordkomplott inte alls främmande utan helt central för både ledande socialdemokrater och polisen.
Dagens socialdemokrati har rört sig högerut
Trots att det borde finnas starka skäl för den svenska staten och inte minst för svensk socialdemokrati att försöka ta reda på den politiska bakgrunden till mordet har detta inte skett. Förmodligen är det här den politiska omläggningen kommer in. En omfattande debatt om 1980-talets politiska motsättningar skulle tydligt visa den ideologiska resa socialdemokratin gjort efter Palme. I praktiken står dagens svenska socialdemokrati närmare de krafter som önskade få bort honom 1986, än den politiska linje Olof Palme själv förde.
Men de står också därmed väldigt långt ifrån sina tidigare väljare. Och de har inte hittat några nya.
Efter att ha sett visningen av den fina dokumentären ”Palme – sista timmarna” åker jag hem och bläddrar igenom Henrik Berggrens och Jacob Forsells vackra fotobok om Palmes liv i bilder. I sin bok skriver Berggren att Palme inte var ”en starkt ideologisk person”. Ett märkligt konstaterande. Palme var en socialdemokratisk ideolog och strateg, kanske den sista. Det finns ett glapp i Berggrens bild av Palme och mordet:
”Det finns inget etablerat samband mellan vem han var eller vad han gjorde och det brutala mordet på Sveavägen för trettio år sedan. (...) Så låt oss i stället minnas Olof Palmes liv; hur han levde det och vad han åstadkom”, skriver Berggren (DN 23/1).
Vi ska titta på nostalgiska bilder av Palme – men inte fråga oss varför han mördades?
Går det verkligen att separera det försvunna arvet efter Palme från mordet?
Vet vi verkligen ingenting som kan vara värt att diskutera?
De som tjänade på mordet
Morgonen efter mordet, den 1 mars 1986, minns jag hur den sexåring som var jag smög upp och hittade mina föräldrar förkrossade hålla om varandra i soffan i vårt lilla vardagsrum. Tårarna rann i det flacka ljuset. Tv:n stod på. Märkligt nog minns jag detta i svartvitt, som ett fotografi.
”De fick honom”, sa min mamma utan att förklara vilka hon menade. Många hade exakt just då känslan att Sverige inte skulle bli sig likt. Vi vet nu att de hade rätt.
30 år har passerat. Vi vet inte vem som mördade vår statsminister. Men vi vet vilka som sörjde och fortfarande sörjer. Och vi vet vilka som tjänade på mordet.
Därmed måste vi också försöka ta reda på den politiska sanningen om mordet på socialdemokratin.
Gilla Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.