Vi har förlorat den sista förebilden

IN MEMORIAM.

Nu vill han råda mig om val av sten.

Ja, vem är min verklige far?

Jag känner hans fingrar ta plats i mina – 

det går att skulptera i text!

Och jag uppfattar inne i skallen

hans dröm

att forma sten som kan tala. 

I den sista strofen som fullbordar den sista dikten som fullbordar den sista diktsamlingen i den sista trilogin om det som aldrig nånsin kan fullbordas, uppsöks poeten av sin mormors far, stenhuggaren Jakob Roos. 

Det är dags nu. Här återknyts en rad motiv ur ett författarskap som har få motstycken i vår tid, ett av dessa motiv är stenen, det stumma dödsmaterialet som kanske kan formas att tala. Och vi ser nu till slut poeten själv ta plats bland de människor historien plågat eller hyllat, glömt, förtigit, dräpt, krönt eller missförstått, och som han ägnat så stor kraft åt att lyssna till och skaka fram med diktens röst. Han blir nu själv en av de döda. 

Vi har förlorat den sista förebilden. Så känns det, när budet kommer om Kjell Espmarks frånfälle. 

Vem ska nu se oss? Vem ska lyssna på oss och ta oss på allvar? Vem ska ha läst våra böcker fastän vi bara är sketna debutanter? Vem ska nu hålla den moraliska kompassen åt oss när det stormar, som i exempelvis Akademikrisen för några år sedan. 

Fast... vilka är egentligen vi?

Går det att tala om ett vi, när det handlar om en författare som så tydligt lät individen stiga ur den anonyma massan och inte sällan tala mot förtrycket? Är vi en inbillning? Nej då.

Jag ville lägga mitt ålderdomliga ord

i era drömmar, utan att väcka er. Viska:

Skapelsen är ännu ofullbordad.

Espmark själv menade att han blev som bäst efter 70, med andra ord efter att han avslutat den mäktiga romanserien ”Glömskans tid”, som bara den är ett mästarprov. Han hade rätt.

”Skapelsetrilogin” består av samlingarna ”Skapelsen”, ur vilken raderna ovan är hämtade, vidare ”Kvällens frihet”, där Espmark kostade på sig en spätstil befriad från hämningar, och slutligen den i fjol Augustprisnominerade ”Återliv” – en titel kongenial med mycket av hans poesi. Det är ju ett högst välbekant ord som vi aldrig hört förr, ett ord för uppståndelse från döden men ännu klätt i den.

Espmark utforskade ett särskilt rum mellan rolldiktning och ekfras. Egentligen skymtar man detta också i prosan, som i romanpärlan ”Béla Bartók mot Tredje riket” (2004), där ett slags frågande distans kan växla mot skarp poetisk varseblivning. Men i poesin skulle det här till slut finna den perfekta tonträffen och hemvisten. Poeten lånar radikalt ut sitt jag till en hädangången människa, och låter henne vittna genom tiden, som dikt. 

Draget framträdde alltmer i hans poesi från samlingen ”Tecken till i Europa” (1982) och fick sitt slutliga genombrott i ”Vintergata” från 2007. Carl von Linné, Olof Palme, Anna Achmatova, Nelly Sachs, Goethe, Marguerite Yourcenar, Ferdinand Boberg, Helene Schjerfbeck – listan över historiska personer vars öden kan identifieras, är lika lång som den med de oidentifierade offren för barbariets godtycke. Vi möter dem i ögonblick där verkligheten och livet har en särskilt stark samlad närvaro. Många talar just före dödsögonblicket, eller just efter det. Döden är inte sällan våldsam. Sådan är ju mänskligheten. Espmark var en nioårig pojke när andra världskriget bröt ut.

Det är inte förvånande att av en av de sista dikterna i ”Återliv” handlar om den amerikanska journalisten Marie Colvin, som dödades i Homs, men vars gärning inkarneras och förs vidare av kollegerna:

Artiklarna skrivs mot uppdragna knän,

Postuma bidrag,

tunga av mull och mod,

till det stora sviktande minnet. 

Espmark visade stor respekt för journalistiken, och litteraturen var heller aldrig någon skojarbransch att hålla sig förmer för, även om den nog rymde både förflackning och kappvändare. Skriver jag på min ålders höst en memoar om vilka vi en gång var, vi i min generation som trängdes kring lådvinet på releasefester, i kritikdebatter och efter uppläsningar, kommer jag i samma andetag som jag nämner en ung Elis Monteverde Burrau eller en Tone Schunnesson, räkna in en Kjell Espmark. Han var ofta där, och skapade med oss ett tillfälligt tidlöst vi. 

En oförglömlig kväll var när han mottog Sorescupriset på Rumänska kulturinstitutet. Efter blommor och pris och talet till hans ära, fick han sin egentliga utmärkelse: Få läsa för oss! De senaste dikterna! Lyssna på den här! Och den här är helt nyskriven! 

Det var dikter i mappar och lösblad. Barnets stolthet lyste i ögonen, i njutningen över att få ge oss en hemslöjdad gåva. Det var som att man till slut fick syn på den underlige pojke som skymtats då och då i all denna produktion, exempelvis i dikten ”Uppdraget” från 1982:

Han lånar ut sina sinnen

fast han vet de förvandlas. Hans villkor är 

att den som vill återupprätta hans liv

är beredd att själv förvandlas.

I det mötet blir båda synliga. 

Mötet har en särställning hos Espmark. Även det mellan dikten och läsaren. Kommentarerna med referenser som följer många av samlingarna, har liksom allt annat en öppenhet och en inbjudan över sig. Aldrig snobbigt kreddande. Och jag är nog inte ensam om att ha känt mig sedd som ung författare. Han hade läst min bok, han förstod varför jag var tvungen att tiga i flera år, till skillnad från de andra, men tröstade mig med att även tigandet har ett slut om jag bara en dag vill. 

Givetvis var jag inget ett specialfall. Att se andra med inkännande skärpa är en stor gåva man som Espmark bör slösa rikligt med. Allt detta – rolldiktningen, de litteraturvetenskapliga arbetena, närvaron på scener och kompassen i debatter, öppenheten, lyssnandet och skådandet – är det som skapar en förebild. 

Så, vem ska vara det nu? Espmarks diktning säger oss tydligt att förebilderna finns överallt. Jag kan hitta dem i mina yngre författarkollegor såväl som dem för länge sedan blivit sten. 

Och poeten, vad får vi nu för svar när vi vänder oss till honom? Säkert olika. Ett svar kan vara några rader ur ”Försök till liv” från 1979:

Vad vill ni jag ska berätta?

[...]

När ni ropar mej ut ur min sten 

för att vittna

kräver ni därför det orimliga

Här finns inget ’ut ur’.

Kalla den tomma platsen bland er 

min. Jag måste stanna där jag står. 

Bara så kan jag tala till er.

Daniel Sjölin är författare. Hans senaste roman är ”Underskottet”.