Var är Bertil Åberg när jag är en dålig pappa?

KRÖNIKA. ”Jag tycker inte alls att du är en dålig pappa. Du är ju världens bästa.”

Jag håller god min förstås, skrattar och rufsar hår och säger ”Va? Tack, det var snällt sagt. Ja, äsch jag bara kände så för ett ögonblick. Det kan man göra ibland. Jag var litet trött efter jobbet. Tack för att du gaskar opp mig!”

Sen smiter jag genast genast ut under förevändningen att slänga sopor på gården, men stannar i trapphuset. Vad har hänt? Har jag utsatt mina egna barn för mitt monumentala självtvivel? När gjorde jag det?

Fy vilket sjukt svin jag är som släppt in självömkandet över tröskeln. Nu går det åt helvete.

Jag rekapitulerar – jag är oerhört van vid att rekapitulera eftersom jag stått inför ett inre skrank i snart två decennier. En glömd strumpa behöver en utredning och rättegång, som ofta slutar med att jag en oengagerad människa, särskilt en dålig och otillräcklig pappa, och jag behöver straffas och uppfostras.

Jo det stämmer. 

Det hade varit rörigt i går kväll, barnets vilja mot läggtidens och min, två äldre syskon som också behövde mig, stökigt med disk, tufft på jobbet, skärmar som ingen kunde slita sig ifrån. Jag hade suckat – säkert marterat – och då blev barnet ledset och sa ifrån och kände sig väl avvisat och jag hade tröstat och bett om ursäkt, men hann inte med att ge den tid jag behövde eftersom något annat larm dök upp.

Och då hade min mun bara råkat mumla det: ”Usch. Jag känner mig som en dålig pappa ibland.” 

Det finns fler forum på nätet för att rädda rödlistade skalbaggar än vad det finns forum för ensamstående frånskilda pappor.

Det. Får. Man. Inte. Säga. Vilken vidrig manipulatör! Ute med håven som en pundare för fan. Vad håller jag på med? Jag gör ju inget annat än slår ner som en hök på negativa personbeskrivningar barnen emellan. Fy vilket sjukt svin jag är som släppt in självömkandet över tröskeln. Nu går det åt helvete. Nu har de fått den självupptagna pappa som bevisligen inte klarar av att vara ensamstående med tre barn varannan vecka. Det vi alla vetat och väntat på och snart kommer Kronofogden och soc.

Just som jag tänker allt detta, tjunkar hissen i gång. Någon är på väg upp. Vi är nyinflyttade och enligt svensk sed har vi inte hälsat på grannarna, så det är fritt fram att fantisera om vem som står i hissen. 

Om män skiljer sig i svensk litteratur ligger fokuset sällan på pappaskapet, och mer på ensamheten och motparten i den spruckna relationen.

Tänk om det vore Bertil Åberg? Alfons pappa i Gunilla Bergströms böcker. Trots att han är pass tio år yngre än mig och bara har ett barn, besitter han en större tro på sig själv än jag nånsin kommer att få.

Det finns fler forum på nätet för att rädda rödlistade skalbaggar än vad det finns forum för ensamstående frånskilda pappor. Litteraturen är också ganska blek. Om män skiljer sig i svensk litteratur ligger fokuset sällan på pappaskapet, och mer på ensamheten och motparten i den spruckna relationen. Bara en halv generation bakåt från mig var det vanligast med helgpappor och underhållsstöd. Finns det verkligen inget självtvivel där ute?

Jag behövde väl få höra det, till slut efter alla år. Att jag är en bra pappa.

Bertil Åberg tvivlar ju aldrig på sig själv. Han bottnar lugnt i sin övertygelse att barn inte behöver tusen aktiviteter hit och dit, att man bara kan chilla och spela litet spel ibland, leva. Han står inte inför skranket. Han står i hissen och småvisslar och undrar vart pipan tagit vägen. 

Ja, Bertil Åberg skulle rentav kunna påstå att det var väl inte så farligt, att min mun sade det där. Jag behövde väl få höra det, till slut efter alla år. Att jag är en bra pappa. Gör det inte till vana bara. Och om jag misstänker att jag manipulerat dem till att säga det, så vet jag svaret själv. 

Ja han skulle mena att jag kan göra min egen bedömning. För här är det jag som lever med barnen. Och har jag inte märkt att vi sitter länge och äter tillsammans nu? Att barnen inte längre flyr ifrån bordet. Att jag, som den jag är, till slut kommit på plats i deras liv? 

Kanske jag rentav kan stuva ner skranket i källaren. Men hur gör man det? 

Då glider hissdörren upp.
Det finns ingen Bertil Åberg där inne.
Det är tomt. Jag kliver in.
Det är tomt sånär som på en pappa i en spegel. 

Daniel Sjölin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.