Daniel Sjölin
KOMMENTAR. Sällan har jag sett en så vanlig intervju med Stefan Löfven som den i söndagens ”Agenda” på SVT. Den som nu hela offentligheten från vänster till höger unisont bokför som tidernas fiasko. Visst visade han på nytt att han precis som kungen inte är född talare, och med år av träning endast blivit marginellt bättre, men var han verkligen så mycket sämre i söndags än annars?
Det må gälla frågor som feminism, klimat, yttrandefrihet eller vad som helst som ligger utanför tungindustrins och arbetslöshetsfrågans komfortzon; karln har alltid haft en hackig vevarm på sitt floskelhalarpositiv. Till skillnad från en Lööf eller Åkesson, vars smörja flyter jämnt och fint ur melodilådorna och där tonerna sällan kan skiljas från deras konkreta förslag.
Hackigheten har dock till dels varit Löfvens styrka, precis som hos en Torbjörn Fälldin, vars sävlighet Olof Palme gjorde slarvsylta av i debatterna, men som likväl besegrade den retoriskt uppskruvade dramasossen i valen 1976 och 1979, just tack vare tryggheten och lugnet som sävligheten utstrålade.
Är det något vi vet om sossepolitiker så är det att de inte går ut och knäcker gäng.
Efter decennier av mediedramaturgi har vi nu fått ett känslosamhälle där sävlighet vänts från framgångsrecept till fiaskorecept. Det första som Agendas Anders Holmberg gör är att visa två bilder från brottsplatser där en tonåring respektive en ung mamma kallblodigt har mördats på öppen gata. Vad tänker Löfven om det? (Fast frågan är egentligen hur mycket han personligen upprörs). Den sista frågan är ”Har du något mål för när ditt projekt att knäcka gängen har lyckats?”
Det är bra, samtidsvassa frågor i ett medieklimat som ”Agenda” på detta sätt bidrar till att infantilisera. Det är ju än så länge polisen som bekämpar brott i en rättsstat, inte politikerna själva, tack och lov. Även om ”Agenda” tycks tro det så är fascismen ännu inte här.
Men det är så här landet ligger, i affektens och den personliga handlingskraftens dike, och det är här socialdemokratin dör ännu en död. Är det något vi vet om socialdemokrater i regeringsställning så är det att de inte går ut och knäcker gäng. Lika lite som de går ut och skottar snö när snökaoset kommer. De hänvisar, utreder och avsätter medel. Till polisen, till ansvariga snöskottare. Till medborgarna som bygger samhället, och som staten ska bistå, utan att de folkvalda själva tar saken i egna händer.
Annars säger kritiken mot Löfven mer om kritikerna.
På klassiskt sossemanér tror därför Löfven att det räcker med att stumt upprepa ”Vi såg det inte komma” när det ökade vapenvåldet tas upp. Svaret är förvisso korrekt. I Spanien låser man exempelvis sen länge skolorna på dagtid i många områden, av rädsla för våldet. Varför skulle vi ha gjort likadant de senaste tjugo åren om ingen hotbild funnits? Nej, vi såg det inte komma, men frågan är om socialdemokratin ser sin egen undergång komma i denna träiga tro att politik alltjämt handlar om förnuft och reformer.
Annars säger kritiken mot Löfven mer om kritikerna. Med betonghäckens envishet räknar han upp regeringens vilja att stärka skola, socialtjänst och samhällsinrättningar, som långsiktigt svar på den brutala och skräckinjagande gängkriminaliteten. Sysselsättning och arbetsmarknadspolitik. Och med lika tjurig envishet menar han att det är utanförskapet i sig och de ekonomiska klyftorna i sig, som ligger till grund för problemen i utsatta områden, oavsett varifrån en människa kommer. Punkt slut.
Varför är då alla så förvånade att de kallar detta för världsfrånvänt? Vad skulle han annars svara? Att det är invandrarnas fel, och att nu jävlar tar han fram sin gamla skärbrännare och ger sig ut på Möllevångstorget?
Vi är bara ett riksdagsval ifrån att få en sådan typ av känslostatsminister, men än så länge har vi herr Löfven. Och han är sosse. Svarar han inte med övertygelsen om att sociala klyftor är grundproblemet, ja då är han inte längre sosse.
Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.