Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Sjölin

Till dig som är gift med en poet – och stannar

Göran Sonnevi.Foto: STEFAN TELL / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Daniel Sjölin. Foto: OLLE SPORRONG

Göran Sonnevis lyrik har influerat åtskilliga poeter genom åren, men vad händer efter den sista bokstaven?

Daniel Sjölin skymtar ett livsverk som vrider sig allt tätare kring någonting viktigare än slutet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att bunta ihop politik och kosmologi ter sig bisarrt tills man läser dikter av Göran Sonnevi. Jag sitter med ”Det osynliga motstyckets bok” som tar vid där ”Sekvenser mot Omega” lämnade oss och en mor i graven. Fast vänta, vad är ett motstycke? Förutom något som alltid saknas?

Nu var det i alla fall 2014, när dateringen i boken börjar, och efter döden i omega – den sista bokstaven – nalkas nästa död och nästas. Allt drar ihop sig: frågorna slår sig ned i nästan obehagliga flockar på fönsterblecket. Varför är den onde god?  Inbillning? Steglits? Vart? Starflockar, björktrast och taltrast. Vilka? Vem tar emot? 

Samtidigt fortsätter storpolitikens kvarnar att krossa människorna, som den gjort alltsedan Sonnevis klassiska dikt ”Om kriget i Vietnam” från 1965. Nyheterna om Trump och IS drar igenom poetens alltmer esoteriska filosofiflöde, samtidigt som planeternas teater i morgondiset får honom att klura på kvantrassling och Platons förutsägelse av modern fysik.

Vi har stött emot väggarna inuti vårt eget lilla universums snöflinga.

Sonnevi är lika stark i de enstaka raderna som i helhetsflödets omfamning, stundom vagare i de enskilda dikterna. Men kondensatet har denna gång något monomant över sig, närapå rituellt och frånvänt. 

Det här är ju förtvivlans sista utpost innan tigandet, tänker jag. Snart har han väl bara sitt Mozart-lyssnande kvar, stackarn? Kvantmekaniken driver ju fysiker att ge upp anspråken på realism, på att faktiskt beskriva verkligheten som den är. Vad ska då en Sonnevi göra med sina evinnerliga ”sekvenser”?

Även den antropiska principen, som vinner alltmer mark inom kosmologin, menar att en teoretisk förklaring om tillvarons alla detaljer är omöjlig. Vi har stött emot väggarna inuti vårt eget lilla universums snöflinga, vi kommer aldrig se något annat utanför våra egen lokala miljö.

Lärkfalk? Går det att förenas med någon annan?

varje matematik, diskret eller kontinuerlig, / har en liten rest Vilande i det som inte kan beskrivas Där finns / också Motstycket

Allt det här handlar väl ändå om dig?

Nej, Sonnevis förtvivlan är inte resignation utan en syssla med en adressat. I detta kondensat tycker jag mig plötsligt se jag ett livsverk (Sonnevi har fyllt 80) ta sikte på en allt tydligare och strålande skärva, som om uppgiften hela livet har varit att väva fast mörkret med världen – för att något lysande ska kunna ta form mot det. 

För ... allt det här handlar väl ändå om dig? Du som in till poetens förtvivlanskatedral tar med dig, snudd på skamlöst, en tidningsbild av ett samlat människohav på Sergels torg, förenat i protest. Du som kysser honom.

Att älska någon är en sak. Det kan ske helt världsfrånvänt. Men att älska någon – i den här verkligheten – är något annat. Vi ska nog varken medicinera bort våra poeter eller gifta oss med dem, men gör vi det senare får vi räkna med att söka dem i en värld av osynliga motstycken. 

LYRIK

GÖRAN SONNEVI

Det osynliga motstyckets bok

Albert Bonniers, 264 s. 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.