Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

Sexdebuten på bryggeriet blev både saftig och mjäll

Jenny Hval. Foto: BAARD HENRIKSEN / OKTOBER
Foto: TANKEKRAFT
Daniel Sjölin. Foto: Olle Sporrong

Jenny Hval är i dag etablerad musiker, men redan 2010 debuterade hon som romanförfattare.

Daniel Sjölin har läst ”Kokong” som kommer i svensk översättning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den som har följt norska Jenny Hvals genombrott som musiker och är förtrogen med hennes texter om identitet som formas av landskap eller menstruationsblod som trop, tänker måhända att ”Kokong” är en backsaleprodukt för fansen. Den snudd på tio år gamla debutromanen, nu följsamt översatt, skulle då läsas som ett kuriöst förebud om genombrottet som artist. 

Det är helt fel. Romanen är en stilistisk höjdpunkt i sin genre. Fast vilken genre då? Poetiska romaner om sexuellt uppvaknande? Kammarspel om utbytesstudent i dimhöljd anglosaxisk kuststad? Queersurrealistisk skrivarskoleprosa? Metamorfosfest med gyllene kroppsutsöndringar?

Jepp. Allt det där – och topnotch! 

Vartenda ljud från den andres närvaro tar gestalt.

Inbundna oskulden Johanna från Norge kommer till fiktiva staden Aybourne (ja läs ”I born”), och söker bostad. Hon fastnar för en korthuggen annons där tystnad eftersöks. Den är skriven av lika inbundna Carral, som bor på en romantekniskt genial plats. 

Det är ett gammalt bryggeri så slarvigt ombyggt till lägenhet, av enkla spånskivor och med halvöppna rum i etage, att vartenda ljud från den andres närvaro tar gestalt: Andningen, pannlocken som faller ned över en kind, fingret som vänder blad i en erotisk roman (som aldrig tar slut), bettet på ett äpple och inte minst de signaturljud som den kissande avslöjar: ”min skarpa, snabba stråle och Carrals långsamma, drypande visslande.” 

En brygd på spegelneuroner.

Inte sedan Lars von Triers ”Dogville” har en planlösning ekat så öppen, men här blir resultatet inte en scen med gränser, utan just en kokong, där ljuden blir molekyler i en symbios: Äpplena ruttnar och jäser när hörseln och drömmen kokar en brygd på spegelneuroner, svett och blek hud. Carral veknar på nåt underligt sätt, tiden upphör och övergår i nebulös lust. Kanske är det bara en Karolina Ramqvist som i skandinavisk samtidsprosa visar samma förmåga att göra interiör till resonansbotten i fiktionen utan att det stannar i symbolism. 

Processen vore exempelvis övertydligt illustrerad genom Johannas mykologiska intresse, om det inte vore för författarens tålmodiga språkhantering: på en gång avklarnad och sinnlig och hela tiden mjäll i sitt materialval: ”Svampen i spånväggen täcktes av vattenpärlor som ett duschmunstycke.

Hundratals språkliga mycel.

Vickningen från minimalistiska markeringar i början, som att en topp först är gul mot blek hud och sedan växlar till hudfärgad och antar en naket könlös kulör, över till surrealismens klimax där det prunkar i vartenda veck, sker med yttersta taktkänsla. En svamp i en spånskiva och ett pärligt duschmunstycke låter fånigt i sin enskildhet, men resultatet av de hundratals språkliga mycel som Hval väver in i väggar, vätskor, stad och dimmor, gör romanen till en praktfullt glänsande fruktkropp. 

ROMAN

JENNY HVAL

Kokong

Översättning Jenny Högström

Tankekraft, 165 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.