Daniel Sjölin

Rovdjuret sa att han älskade mig

Daniel Sjölin är författare.
Foto: OLLE SPORRONG

”När han dömdes för barnporren de hittade och sexuellt utnyttjande av underårig var jag etablerad författare och familjefar.”

Daniel Sjölin berättar om sig själv och en man i en samhällsbärande korridor. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är i korridoren där han arbetar, som de där kramarna som sen en tid blivit pussar, nu ska bli en kyss. Hans grå mustasch med nikotingula inslag söker sig allt närmare mig. I hans mun är det fullt av konstiga klumpar från lagningar. 

Jag pressar honom ifrån mig. Nej det gör jag inte. Kanske. Vi ska ju åka till New York och göra film, om vad är oklart, men jag ska skriva manus fast jag inget kan om graffiti och skejtare och rapmusik, och heller aldrig skrivit mer än en dikt. UR, myndigheter och SVT finns i utkanten som beställare. Att det är min dröm att bli författare tog honom inte många minuter att lista ut.

Han tycker ju så mycket om mig. Jag är ju så fin. Och känslig. Jag är en känslig ung man med stort hjärta. Det finns ingen som jag och det borde jag veta. Han förstår om brudarna blir kära i mig säger han. Han älskar mig, säger han, ett ord som han använder som om det vore det vänskap, eller?

Jag är femton på det sextonde och nyinflyttad i stan efter föräldrarnas separation. Jag tar alla chanser jag får till ett nytt liv. Jag svälter min kropp men det har jag kontroll över. Jag misstänker att den här mannen är bög, men det har jag också kontroll över. Han bjuder på cigaretter men det är ju mitt val att röka och det har jag också kontroll över. 

Han ringde om nätterna. Ofta sågs vi på hans kontor, då mitt på dagen.

När jag nu många år senare läser i tidningen om Staffan Hildebrand och pojkarna omkring denne, och tänder en cigg efter att ha försökt sluta i tjugo år, undrar jag hur mycket kontroll jag har. 

Har jag nånsin haft det?   

I tjänsten var mannen jag skriver om ute i skolorna och informerade. Sen satt han hela dagarna i gallerian med en enorm telefonbok och fyllde askfatet ihop med pojkgäng som kom och gick. Vi var inte de första. Han bjöd ju. På fika och cigg. Men också på frispråkighet, humor, värme. I hans ögon syntes barnet. Och han visade kort på sig själv som liten. 

Han gav mig pengar, han köpte ut. Har jag kontroll? När jag inte ens kan förstå vem som nu skriver raden ”han gav mig min första personsökare”.

Han ringde om nätterna. Ofta sågs vi på hans kontor, då mitt på dagen. Herregud då måste det väl vara okej? Det fanns ju andra vuxna där? När han dömdes för barnporren de hittade och sexuellt utnyttjande av underårig var jag etablerad författare och familjefar. Jag ville inte läsa domen. Jag tyckte synd om honom. Jag var på vippen faktiskt, att kontakta honom i fängelset. För att höra hans berättelse, det ingår i författarens uppdrag tänkte jag, söka upp dem som är paria. Att lyssna och förstå. Först nu inser jag att den impulsen sprang ur samma emotionella gisslansituation som då. Så djupt sitter mänskliga relationer vi fått i unga år. Vännen, den förtrogne som är helt på din sida, mot alla andra, som ser dig, som bejakat dina känslor. Och som lockar med framgång. 

Han utnyttjade pojkarna på samma kontor där jag suttit och blossat med honom några år tidigare, ett rum i en samhällsbärande korridor.

Det kom nya unga män efter oss. Kunde han verkligen gjort det han dömts för? In i det sista förnekar man, in i det sista upplever man sina egna ord om saker som överdrivna och – ja lika elaka som om man spottar på någon som bara blottat sin sårbara kärlek för en. 

Det är så de jagar, rovdjuren. Rovdjuren som förtvivlat söker sin vision om närhet. 

Jag hade tur. Motade bort honom, fick flickvän och slutade svara i telefon. När jag efter artikeln om Hildebrand och pojkarna inser att jag nu måste gå till mitt eget, innebär det att jag till slut läser den där domen.

Den är svårsmält. Det hade räckt bara med litet större vilsenhet och trasighet och litet sämre självkänsla, så hade jag …  

Det jag fick var en glimt av ett större helvete: Han utnyttjade pojkarna på samma kontor där jag suttit och blossat med honom några år tidigare, ett rum i en samhällsbärande korridor.


Daniel Sjölin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.