Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

Nu vet jag varför Greta Thunberg ser så lycklig ut

Greta Thunberg. Foto: BORIS HERRMANN / TEAM MALIZIA HANDOUT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Daniel Sjölin. Foto: PRIVAT

Världens blickar och åsikter följer Greta Thunbergs seglats över Atlanten.

Daniel Sjölin ser en miljöaktivist som verkar nöjdare med livet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SEGLING. Blir hon botad från sin klimatångest nu? Greta Thunberg ser alltmer tillfreds ut på varje bild. Jag förstår varför i så fall. Hon formulerar det själv på Instagram: ”Till havs förlorar man tidsuppfattning och dagarna glider ihop. Man sover, äter och tittar på havet.”

Vi har precis lagt till på redden i Dominica när fuzzet når oss om Thunbergs resa över Atlanten. Det jag bävade mest över inför min oceandebut, visade sig vara det bästa: Hålla om småungarna med brutala vågor bara en meter runtom på alla håll, och en stark vind som trycker båten framåt, väldigt gungande, själv smått sjösjuk, utlämnad åt havets tusenmetersdjup med kalla torrvaror och pulverkaffe till lunch, inget land i sikte. 

Tänk om också jag kunde säga att jag seglar av klimatskäl. Men nä sorry. Det här har varit en egoistisk dröm länge: Öarna och djurlivet nere i det besinningslöst klarblå vattnet. Ekoturism är inte direkt miljövänligt.

Greta Thunberg ombord på ”Malizia II” Foto: Instagram

Överseglingen från Guadeloupe gick fint. Stannar vi här längre än planerat kanske vrålåket ”Malizia II” passerar på sin väg upp mot amerikanska östkusten och Thunberg dyker upp för en selfie i aktern, samtidigt som jag leker på stranden med min drönare. 

Passadvinden från Kanarieöarna är atlantseglarnas E4, som mynnar i Karibiska havet. Kanske tar hon dingen in till det nedgångna tullhuset i Roseau, får stämplar i passet och flugor i pannan under en trasigt takfläkt. Att följa hennes färd, den lilla pricken på kartan, ser ut att bli höstens motsvarighet till älgvandringen på SVT i fjol.

Karibien är en postkolonial mosaik. Om Thunberg passerar Dominica, ser hon att landet är lämnat åt sitt öde och sin självständighet inom Samväldet: Nån enslig grå US Aid-presenning fladdrar som dörr i matbutiken, medan kineserna bygger broar efter orkanen Maria som tog så mycket för två år sen. Det är så Kina shoppar smånationers röster i FN. 

Dominica, två år efter orkanen Maria. Foto: Daniel Sjölin

Det växer kaffe, choklad och allsköns frukter utmed vägen, men är tomt och dyrt på hyllorna och fattigt i stugorna. Samtidigt, eller kanske just därför, siktar Dominica på att bli världens första klimatneutrala land. Decennier av dumpade bilvrak skräpar i snudd på varje vägkrök. 

Annat med kolonialmakten Frankrike, som kört fullt civilisationsös på sina öar bredvid och tvingat på folk tandvård, motorvägar, euro, elnät, högre utbildning, minnescentra över slavhandeln, flygplatser och sniglar på menyn. Inte ett bilvrak i sikte, och samtidigt så långt ifrån klimatneutralitet man kan komma. 

Ekoturist i det blå. Foto: Daniel Sjölin

Inte heller seglingsmänniskor kan moraliskt artbestämmas lätt. För somliga är det självständigheten och naturen som gäller, men för en majoritet gäller självständigheten och naturen – och bärsen till grillbrickan. En vecka ombord hos det danska lärarparet bredvid oss i viken kostar tusen spänn per dygn för en hel familj. Tillkommer kostnad för maten förstås. Tillkommer kostnad för färskvattnet som måste jagas och sparas, tillkommer bajspåsarna och soporna som hela tiden fylls till bredden. Tillkommer svetten, hygienförfallet, samt dieseln till motorn.

Den som likt Thunberg gör sin första stora segling blir snart varse en kropps alla vätskor och den enorma energi och konsumtion som behövs för att hålla en människa levande – hålla henne otörstig, saltad och halvmätt.

Tropiskt lågtryck. Foto: Daniel Sjölin

Det är orkansäsong. På några timmar dränks allt i ett tropiskt lågtryck. Vikarna svämmar över av brunt slagg från bergen, myggorna kläcks, allt blir vidrigt och samhället förlamas. Naturen behöver bara sucka så går människan under - och överlever - och gör konst av undergången. Som på Martinique, vårt nästa stopp, där vulkanen Pelée dräpte staden Saint-Pierre med ett pyroklastiskt moln 1902, dödade tusentals. Som vanligt var det några som varnade och andra som inte brydde sig. En tid senare kom surrealisten André Breton, såg den smälta kyrkklockan och klumparna med ihopsmälta saxar, och ställde ut ”de förvrängda objekten” i Paris. Salvador Dalí kunde sätta sig och måla smältande klockor på träd. 

Förvrängda objekt. Mémorial de la catastrophe de 1902, Saint-Pierre, Martinique. Foto: Daniel Sjölin

Allt flyter, allt är konkret, allt har sin upprinnelse i naturen. Såsom Dalís klockor och flygbränslestankarna på himlen, så ock gruvorna på jorden som förser telefoner med ädelmetall. Såsom uran och vindkraft och älvar driver sjukhus och frysdiskar, så är det också naturens resurser som används till serverhallar, som driver upp börskurser på klimatsmarta startups och håller välståndet i trim: min semester och föräldrapenning, socialförsäkringar, ränteavdrag, min fåfänga drönarselfie på en karibisk strand.

Och plötsligt är semestern över. Hej Arlanda. Ja, jag sade väl att vi tog flyget över? Nu ser jag att Thunberg tycks gå den besvärligare men snabbare nordligare vägen. Utan karibiska paradisöar. Imponerande! Kräver vrålåk och specialbesättning. Men somliga har väl lika bråttom till sina möten, som jag mitt as hade till mitt korallbelöningssystem. Vad har bråttom kostat mänskligheten? Hur många arter?

Skärmavbild av Gretas Segling på windy.com Foto: Windy.com

Jag blundar och minns alla gulliga delfiner och sköldisar och små rara muränor - och hur de brukade titta på mig som om jag kommit för att döda dem med min ekobetonade livsstil. Hade jag det? För att vi flög eller förbrukade femtio plastflaskor vatten per person? Finns det en utväg genom segling? Har Thunberg nån djupare poäng utöver den uppenbara i att kunna korsa ett hav koldioxidklyftigt i en farkost för rikemanssportare?

Ekoturistfälla. Foto: Daniel Sjölin

Ja, det har hon: Man ser faktiskt det i hennes blick. Segling kräver varje sekund av din närvaro dygnet om på ett stort öppet hav, samtidigt som vågorna lösgör tiden. Timmarna lyfter ur huvudet som maskrosfrön. Närvaron stjälper resten av dina sorger och världens åsikter överbord, såväl klimatångesten som belöningssystemets rop efter paradisstränder och vrakdyk. Du har inte tid med tankar som inte är vind och hav. Existensen blir massiv och ansvaret för din överlevnad gedigen, i rak motsats till exempelvis meditationens fjärtiga och förrädiska jagflykt. 

Så bon voyage, Thunberg. Om inte oceansegling biter på ditt tungsinne, biter ingenting. Frågan är om vi vill att din klimatångest ska botas.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.