Coronan hjälpte mig genom en depression

KULTURKRÖNIKA. Jaha. Det var den gemenskapen. Restriktionerna hävs, kulturlivet återvänder och världen fylls av människor. Slut på solidarisk isolering – tillbaka till den gamla påvra ensamheten. 

Nå, det är förstås i grevens tid vi får våra liv åter. Eller snarare, ni får era liv tillbaka. Själv spår jag en tillfällig ökning av antalet självmord. Julafton är den värsta tiden på året för den ensamme, medan den traditionella långfredagen har varit lättare att uthärda. Då skulle vi ju alla ändå förenas i isolation och inaktivitet. Från och med nu blir det julafton igen igen och igen – varje dag för alla, utom för dig som är ensam. 

Från att vi alla har varit litet ensamma tillsammans delas nu världen åter upp. I ni som har ett liv och vi som inte har det liv vi önskar. Den ensamme får bära sitt öde helt själv igen. Men gå på bio då! Häng i en bar! Börja en kurs! Dylika peppningar är för den djupt ensamme lika föraktfulla som uppmaningen ”Spring då!” till en överviktig.

Är det något Jonas Gardells nya roman ”Ett lyckligare år” visar så är det hur djupt omänskligt det straff varit, som fråntagit människors förmåga att älska. Hans roman belyser vår kollektiva övergreppsskandal på homosexuellas – inte bara rättigheter – utan hela liv. 

Folk är sig själva på Twitter, och de tycks älska det.

Men du behöver inte vara sexuellt stigmatiserad för att vara ensam. Pandemin gjorde det lättare för mig att ta mig genom en depression, märkligt nog. Det fanns ändå inget liv där ute att delta i. I stället förenades vi som ”medborgare” och ”folk” av den ”gemensamma uppgiften” att låsa in oss. Det lät så löjligt, men klichéerna räckte för mig. Och jag tror de fick många andra ensamma där ute att känna sig mindre ensamma med just sin egen enslighet. Hela världen blev bras-tv. Inte ens Twitter orkade vara lika ondskefullt. 

Men nu har det öppnat upp igen. Vänsterns pekar och härskar, högersvansarna piskar glatt. Och går man man ut på gatan är folk outhärdligt självupptagna och alla illusioner om att vi är galna på Twitter men snälla privat kommer på skam. Folk är sig själva på Twitter, och de tycks älska det. 

Vi sägs vara världens ensammaste folk, med tanke på singelhushåll. Det är en självmotsägelse. Ett folk är inte ensamt. Bara individer kan vara det. Såvida du inte har outsäglig tur och det plötsligt ringer på dörren och någon står där, någon som fattat att det inte är ett hinder att du hatar både dig själv, Twitter, din enslighet och resten av världen. Ni kan ju göra det tillsammans.  

Daniel Sjölin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.