Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Sjölin

Förlåt att jag berättar – det är egoistiskt

Foto: Shutterstock

På trettondagen nådde Bibelns tre vise män fram till krubban.

Daniel Sjölin tänker på rymden, existensen och avståndets mörka materia. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Lilla gli, det är trettondagen 2020. Får jag tänka på dig i dag? Får jag vara sparv och pipa? Även om allt jag kan tänka med är ett språk som du aldrig fick, och allt jag kan pipa bara ökar avståndet, mörkret och rymden mellan oss?  

Jag tänker på stjärnorna. I Bibeln är det tre vise män som följer en stjärnas sken och finner ett barn. Jag har inget till övers för varken deras pråliga vittnesbörd eller kungliga gåvor, men deras nattliga vandring efter en stjärna i den kalla öknen har jag tänkt på ofta. Deras vishet och dröm om ett nytt människoliv, och ja att de är män.

För vad ska en pappa med sin vishet till om han inte når fram till sitt barn? Visheten vet inget om hud inuti hud, känner inte blod i blod eller puls i puls. För den vise mannen blir drömmens rike ett luftslott, där alla ord som fyller det blir mörk materia. Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig. I varje ord glider du allt längre bort. 

”Tystnaden har nu grott i femton år och den har blivit till en liten buske”.Foto: Shutterstock

Lilla gli, får jag ändå vara vis? Jag vill så gärna berätta om knappnålshuvuden. Får jag sätta en knappnål i halsduken? På en av nallarna vid minnesplatsen intill ett sjukhus och ett litet krematorium i Stockholm? Där jag begravde mitt lilla författarskap för det enda jag kunde ge dig var min tystnad, så att inte orden skulle öka avståndet och vi kunde vara nära varandra.

Men lilla gli, tystnaden har nu grott i femton år och den har blivit till en liten buske, där sparvarna tar skydd. Nu orkar jag inte tiga längre. Nu vill jag bli en sparv som piper litet om avstånd. Får jag vara en sparv, bara i dag?

Lilla gli, om vi tänker att knappnålshuvudet är jorden vi bor på, då vore solen stor som en grapefrukt – och ligga femton meter bort, kanske på parkbänken i minneslunden. Och däremellan: ordens oändliga mörka materia.

”Jag brukar tänka på att i det astronomiska perspektivet är det bara ett ögonblick mellan våra existenser.”Foto: Shutterstock

Stockholm, femton meter mellan ett knappnålshuvud och en grapefrukt. Vår allra närmsta grannstjärna, Proxima Centauri, vore i sammanhanget en glödande pingisboll i Helsingfors. Det lär finnas knappnålshuvuden kring den också, i en beboelig zon några nattliga meter ifrån. Kanske har någon av de små prickarna redan burit varelser, som förintats och därför inte kan svara på våra signaler. Och som därmed har funnits men ändå inte, lika mycket som du. 

Cellklump, knappnålshuvud, grapefrukt, kapillärer upplysta inuti ett finger i livmodern, puls, blod, hjärta, stjärna. Jag kan inte längre drömma om att vi badar ihop i den mörka tjärnen i Lunda, att du kippar upphetsat och spritter i hela kroppen när jag vadar ut med dig, hud mot hud, och vi kvällsdoppar oss i spegeln av en stjärnhimmel. För nu har du passerat bort ur min yttersta drömgräns, likt Voyager 2, som med glasbubblans tröghet nu lämnat vårt solsystem och drunknar i det interstellära mörkret. 

Jag råkar vara född samma år sonden sköts upp, och jag brukar tänka på att i det astronomiska perspektivet är det bara ett ögonblick mellan våra existenser. Under åren från min födelse tills du blev till inuti det morsmörker du sedan inte kunde leva utanför, hann Voyger 2 inte ens lämna heliosfären, bara nätt och jämt korsa Plutos bana, ännu med solvinden i ryggen, liksom inte ens ute ur gulan i ett ägg. 

Konstnärlig tolkning av Voyager 1 och 2 på väg ut ur heliosfären.Foto: ASA/JPL-CALTECH

Men till slut nåddes gränsen för solvindens styrka. Den kallas terminationschocken. Utanför den finns ett sista farväl, en bogchock. Cellklump, knappnålshuvud, nackspalt. Dina småsyskon hade inte funnits nu om inte du hade skjutits ut i döden. Jag tänker ibland att jag måste få vara den i vår familj som dör först, för varken i döden eller i rymden är ju avståndet stort, decennier eller några futtiga miljarder kilometer är ingenting lilla gli. Om vi talar om avståndet mellan Stockholm och Helsingfors, har du ännu inte ens kommit ut över vattnet. Jag kommer vara alldeles bakom dig, jag kommer vara först av oss som blev efter!

Jag förstår att den önskan beror på att jag aldrig fick ett fysiskt minne av dig. Att jag aldrig bar dig inuti min kropp. En man kan göra vad han vill med sin vishet, skriva vilka ord han vill, följa vilken stjärna han vill, men språket, visheten och bilden av stjärnan blir aldrig kropp, och drömmen de bygger blir aldrig mer än ett frasigt ömsat ödleskinn. 

Det är femton år sedan nu. Jag minns inte längre den nackspalt som vuxit till en fallskärmsliknande mantel och svepte dig. Jag minns bara ditt ansikte, dina slutna ögon, din fullgånga kropp som aldrig fick leka en enda lek, ljuda ett enda ord, känna en enda smekning över din kind. Förlåt att jag berättar. Det är egoistiskt. 

”Får jag äntligen sörja dig med ord?”Foto: Shutterstock

Men lilla gli får jag ändå låtsas i dag på trettondagen, att jag kommer fram till stjärnan? Att jag står där i natten i Lunda, med dig famnen, det stilla vattnet upp till knäna och med alla stjärnor i spegeln under oss, hela skuggsidan av existensen utbredd i ett valv. Får jag peka och vara en vis man? Får jag äntligen sörja dig med ord?

Ser du, där är den väldiga Sirius, som får vår sol att te sig så pyttig i jämförelse. Och Pollux, som i sin tur får Sirius att krympa. Men se där! Bjässen Rigel och jätten Aldebaran. Bredvid dem är det plötsligt Pollux som är liten som ett knappnålshuvud.  Men lilla gli det är ingenting mot ... ser du? Betelgeuse dvärgar dem totalt och den ännu större Antares får alla bjässar och jättar att krympa till ärtor. Och ännu större: Cephei A och Canis Majoris... Lilla gli, vår sol är mot dessa stjärnor lika futtig som punkten efter den här meningen i förhållande till hela tidningens uppslag. 

Nu tror forskarna att universum kan vara runt i alla fall. I alla år har jag försökt förstå att dess oändlighet är platt. Man har vid Planckobsevatoriet funnit mystiska tecken på en sluten form, en kapsel. Din pappa förstår inte matematik lilla gli, men om universum är sfäriskt så köper jag det genast, jag betalar vad som helst. Då kan jag följa en linje rakt fram så att du kanske kommer tillbaka till mig. Tror du förresten på kvanttrassling? Att om jag vänder mig åt höger i livet och sorgen, vrider du dig åt vänster i död och kärlek. Att vi oavsett avstånd äntligen är fysiskt förbundna, fastän jag aldrig bar dig inom mig?

Skiva med information och mänskligt språk som medföljde Voyager-sonderna.Foto: NASA / CAL-TECH

Du hade inte bett om att bli till. Du levde men fick aldrig livet. Du fick aldrig något språk att ta emot mina ord. Kärleken är ingenting om den inte kan delas med någon som inte fick livet. Jag älskar dig jag älskar jag älskar dig. Så meningslöst att säga till någon som aldrig fick veta vad kärlek är. Språket blev bara en abstraktion, ett avstånd, en vishet och ett hat. Jag kände orden sära oss som minuspoler. Därför har jag tigit, det är ändå ett slags försök till omfamning. Men det vill jag inte längre. Jag behöver få pipa i en buske.  

För trots min tystnad har du ju ändå glidit bort mot horisonten. Nu är du liten som ett knappnålshuvud längst ute vid kanten. Det är bara sorgen som håller dig kvar där ännu en tid, men lilla gli vi ska inte underskatta sorgen. Den är kanske inte större än kärleken, men den har sin fördel. Kärleken måste ju delas med någon för att bli stark, det behöver inte sorgen. Den blir tvärtom starkare om den lever helt på egen hand inuti en människa.

Jorden (liten vitblå prick) sedd från Voyager 1, 1996. Foto: NASA

Sen, lilla gli, rymmer livet, för oss som fick leva det, andra stjärnor och andra sorger. Det är trettondagen 2020 i dag, och en ny väldig sorg har övertagit mig. Jämfört med den är du bara som en punkt efter en bokstav. Kanske är det därför jag vågar vända mig till dig. För även en liten punkt öppnar sig oändligt om man reser tillräckligt djupt in i den. Den förstoras, punkten växer till ett svart knappnålshuvud, som växer till en gråstrimmig pingisboll, en mörk grapefrukt i dova färger. Man närmar sig den som en kapsel, tränger ned i en atmosfär, och hela dess landskap breder ut sig.

Får jag landa på din punkt, några dagar, lilla gli? Får jag vada ut en bit från stranden med dig i min famn? Bara upp till knäna? Upp till naveln? Så att dina fötter doppas försiktig och du spritter till. Får jag hålla dig i mörkret ovan vattenspegeln, och huttra själv – men värma dig? Får jag visa dig universum och stjärnorna där nere i spegeln? 

Få jag hålla dig en stund, lilla gli?

För att skydda mig mot livet.

 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.