Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Sjölin

Jag gråter över mig själv – inte över Greta

Greta Thunberg gästar The Daily Show.
Daniel Sjölin
Greta Thunberg i The Daily Show.

I dag tar Greta Thunberg emot Amnestys högsta utmärkelse Ambassador of conscience i Washington D.C.

Daniel Sjölin ser hur man som vuxen använder hennes personlighet som projektionsduk för ideal.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Nej, jag tänker inte böla, jag ska bara kolla hur hon går genom rutan. En larvig sak förstås, som dock roar en som läst retorik och arbetat med tv-studiointervjuer och som gör att jag således klickar fram Greta Thunbergs besök i the Daily Show förra veckan. Det var ju miljontals tittare i ett land som är polariserat, och många av oss drömde ändå som barn om att få säga något direkt till vuxenvärlden, till makthavarna, till hela världen.

Jag tänker varken låta mig masshypnotiseras, eller sälla mig till lika blinda förnekare vad gäller klimatförändringar.

Så sitter plötsligt en av oss där och man kan inte fatta att det inte är ”Lilla Aktuellt” eller ”Barnjournalen”, utan den största av arenor. Med en välövad typisk svensk skolengelska, en gedigen närvaro och en nästan gammalmodigt oförställd blick, bottnar hon rakt igenom i intervjun utan att man får det minsta falskt sken kring nervositeten. Det må ha börjat med en envis tonåring med en skylt, tänker jag, och vuxit genom ett globalt budskap, medielogik, rätt strategier och viral tajming. Med det förklarar verkligen inte allt. 

Det är nåt med henne som är en på miljonen. 

Man gråter ju floder.

Nå, jag tänker varken låta mig masshypnotiseras, eller sälla mig till lika blinda förnekare vad gäller klimatförändringar. Irriterat torkar jag tårarna och undrar var de egentligen kommer ifrån. 

I Thunbergs prestation får denna tonåring totalt genomslag.

Jag är normalt mycket svårövertygad när det kommer till personligheters ofta överskattade auror, har också intervjuat en hel del ”mytomspunna” typer med svårdefinierade drag. Jag gillar att människan är människa, inte myt eller helgon. Och även här är det ju uppenbart hur mycket vi projicerar – våra önskningar och förhoppningar och ideal – på en till synes helt vanlig sextonåring. 

Men det är just det som är grejen. För vad är det som gör att hon faktiskt fångar och kondenserar dem? Alla är vi en på miljonen – på vårt sätt – men hon är det på ett sätt som lyfter och träffar sin tid.

Ett allvar förstås, i en genomironisk postsanning-värld. Men sen denna tydligt fjära oemottaglighet för den manipulation som allt erfarenhetsmättat socialt vuxenliv innebär – en manipulation som tenderar att bli grövre och mer förljugen ju närmare makten och rikedomen människan kommer – där orden som fälls till slut blir sina egna motsatser. 

Här möts Greta Thunberg av jubel i Washington.

Vi har helt enkelt aldrig upphört att vara unga och vilja rädda världen och kräva att den talar sanning. Tonåringen i oss finns kvar, i sällskap med barnet inom oss, och den vuxne. I Thunbergs prestation (det är verkligen en prestation) får denna tonåring totalt genomslag. Idealistens superdröm går i uppfyllelse.

Hon går alltså inte ”genom rutan”, den frågan är verkligen korkad. Hon går rätt genom den förvedade vägg av brustna drömmar, levrade ideal, skamlig egoism, misslyckanden, cynism och maktlöshet som utgör det som kallas Livet efter uppväxten. 

Det är därför tårarna kommer.

LÄS MER: Greta Thunberg: ”Menar inte att folk ska få panik”

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.