Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

”Chernobyl” suger märgen ur mig

Ur ”Chernobyl”. Foto: HBO PRESS
Verklighetens Tjernobyl. Foto: STR / AP
Ur ”Chernobyl”. Foto: HBO PRESS

Tv-serien ”Chernobyl” kommer samtidigt som kärnkraften debatteras allt ljudligare i Sverige.

Daniel Sjölin har sett de första tre avsnitten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Jag var åtta på mitt nionde och hade fått följa med min bror ut och övernatta i skogen. Vi hade druckit vatten direkt ur bäcken. En underbar varm helg.

När vi kom hem meddelade pappa om härdsmältan i Sovjet. Ryssen mörkade förstås. Vi hade väl inte ätit bär eller druckit ur nån bäck?

Jag mörkade, ville dö hemma med mamma i så fall. Atomkriget hotade, vi visste mycket väl vad symbolen för radioaktivitet innebar. Man smälter inifrån. Först brännskador, sen latensfasen, men man är redan ett vandrande lik. Annars cancern. En lika diffus som mäktig dödsfiende. 

Förbud mot naturen.

Vi följde bilderna från nyhetssändningarna i båda två tevekanaler som landet tillät. Vi såg dosimetrar som knastrade i södra Norrland och senare på hösten nödslakten av renar. Becquerel/kantarell. Förbud mot naturen.

Med Tjernobyl är det som med Palme – nästan alla vet vad de gjorde den helgen. Vad Sovjet gjorde har vi i mångt fått veta genom en av världslitteraturens mest enastående prestationer: Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl: En krönika över framtiden”, vilken var ett tungt skäl att ge henne Nobelpriset i litteratur. Insatsen i Tjernobyl, med uppemot en miljon människor inblandande, var liksom det sista Sovjet gjorde. Deras sista krig.

Att mörka var alltid bättre än att tänka själv.

Regissören Johan Renck håller sig nära Aleksijevitjs bok i serien ”Chernobyl” på HBO, eller exploaterar han den hejdlöst? Betraktarens öga avgör. Efter tre avsnitt är jag lika utmattad som kluven. Serien är svinbra å ena sidan, ingen får glömma. Å andra sidan för ytlig och varför pratar de engelska? Men jag tror inte det finns ett rätt sätt att gestalta Tjernobyls öde. Det finns väldigt många fel sätt, men inget rätt.

Den som ser kan upprepa ”aldrig mer plutonium” eller ”aldrig mer kommunistdiktatur”. ”Chernobyl” gestaltar med ryslig tydlighet hur kommunismen gjorde ansvariga till egoister. Att mörka var alltid bättre än att tänka själv eller tala sanning.

Naturen bryr sig inte ifall ett kärnavfall har uppstått medvetet eller oavsiktligt. Det kommer att finnas uppfinningar som bearbetar vårt redan producerade avfall till något betydligt mindre skadligt. Dessa apparater kallas ibland ”nya generationens kärnkraftverk”. Hur omoraliskt vore det inte då att inte bygga dem? Ska vi bara säga till våra barn att ”den där sörjan var det era morföräldrar som skapade, vi har tittat till den, nu får ni ta ansvar.”

Slut är bara ett ord i språket, en retorisk figur.

Nej för helskotta. Eller ja, kanske?

Idag nåddes vi av nyheten att en atomgrav i Stilla havet riskerar att spricka. Det var ju inte tänkt som en slutförvaring. Nej, det finns fortfarande ingenting som är tänkt som en slutförvaring. För i dessa sammanhang finns ju inget slut. Årtusenden och halveringstider – slut är bara ett ord i språket, en retorisk figur.

Vårt förnuft är bra på att öppna naturens boxar, men inte packa ihop dem igen. Sverige avstod från att bli kärnvapenmakt, inte så mycket av godhetsskäl, som av insikten att vi är ett litet militärt skitland som inte kommer kunna försvara stridsspetsarna om en stormakt kommer och vill ha dem. En ödmjukhet inför ens förmåga, som jag tror är klok. Det är inte tekniken som är farlig, det är den mänskliga inkompetensen. Och den kommer aldrig att uppgraderas, bara mörkas.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressen kultur. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!